Hej!
En mörk november går mot sitt slut. En mycket annorlunda advent i ett mycket annorlunda år, men det känns ändå underbart att tända stjärnorna och första adventsljuset, dra igång julmusiken och pyssla adventskalender till storebarnet.
Jag gick idag in i den sista föreläsningsveckan för detta år - och ser redan fram emot nästa år eftersom att föreläsa och sprida kunskap faktiskt är en av de bästa saker som jag vet! Jag kommer uppdatera vårens föreläsningsschema inom kort, men kika redan nu på t.ex. denna möjlighet att höra mig och några av mina favoritmedföreläsare i den livesända onlinekonferensen Språkstörning, språklig tillgänglighet och språkutvecklande arbetssätt i mars.
Idag var jag inbjuden att föreläsa på Lunds Universitet i kursen "Språkutveckling, språkstörning och intervention i skolåldern”, en fristående kurs på avancerad nivå för logopeder. Mitt tema var "intervention vid språkstörning i skolåldern”, och när jag förberedde denna föreläsning så hade jag ett givande samtal med min mentor Christina Reuterskiöld (som var min handledare under mina år på New York University). Vi pratade bland annat om detta med att alltid försöka utveckla ens studenter/föreläsningsdeltagares TÄNKANDE kring det man föreläser om (något som både hon och jag verkligen brinner för och har som ledstjärna i vår undervisning!). När vi arbetar med språk och kommunikation - när vi försöker förbättra/utveckla språket och kommunikationen hos ett barn eller en ungdom med språkstörning/DLD - finns det inga färdigpaketerade metoder som fungerar för alla, och inte heller språkliga mål som är lämpliga och funktionella för alla. Även om vi arbetar med metoder som har “evidens” (extern evidens, som t.ex. forskningsstudier) så måste vi vara medvetna om att vi tittar på gruppmedelvärden, att många studier är gjorda på engelska, och att det finns mycket som kan skilja mellan forskningens interventionsintensitet och sammanhang jämfört med verkligheten.
Vad behöver vi för att ge bra insatser till elever med DLD?
Det är med bakgrund av detta som det blir så viktigt att utveckla ett “TÄNK” kring det vi gör (och varför vi gör det vi gör) och också hela tiden samla intern evidens - det vill säga alltid UTVÄRDERA om det vi gör faktiskt har haft effekt. “TÄNKET” handlar om att planera våra insatser (både hur och vad!) baserat på vad språk och kommunikation är, utvecklas under skolåren och har för funktion, utifrån teoretiska och/eller forskningsbaserade behandlingsprinciper, och kring kunskap om hur hjärnan fungerar och lär sig ny kunskap bäst. (Detta med hur vi kan planera för att kunna samla intern evidens har jag tidigare skrivit om i ett inlägg utifrån Tuktstra och kollegor (2016), och tänker inte gå in på mer just idag/här).
Så vi behöver alltså ett TÄNK för att PLANERA insatser, vi behöver UTVÄRDERA det vi gör, och dessutom - innan vi faktiskt sätter igång så måste vi alltid ta reda på vad en enskild elev behöver mest... Det blir helt meningslöst att träna på något som man redan kan, eller något som inte är funktionellt. Eftersom våra standardiserade språktester inte är avsedda för att ta reda på mer specifikt vad en elev behöver måste vi också göra någon form av lämplig KARTLÄGGNING. Till sist måste vi också sätta relevanta och mätbara MÅL för att kunna utvärdera att det vi gjort har haft effekt - och samla den där interna evidensen...
När jag hade tänkt igenom detta så blev det helt plötsligt VÄLDIGT MYCKET jag behövde ta upp på de där två gånger fyrtiofem minutrarna jag hade på mig under föreläsningen…
😄 (DETTA HÄNDER ALLTID MIG!)
Jag beslöt mig därför för att i min föreläsning fokusera på fyra övergripande principer för individuella språkförbättrande insatser för skolbarn med språkstörning/DLD (Paul, Norbury & Gosse, 2017), och mer specifika principer för att förbättra grammatisk förmåga (Balthazar, Ebbels, Zwitserlood, 2020) och öka ordförrådet (Gordon, 2020). Det var fortfarande svårt att få in det på 2*45 minuter (förlåt alla deltagare att det blev lite stressigt på slutet!) men nu tänker jag att detta får bli min lilla adventskalender-jul-nyårs-blogg-serie till er!
Intervention? Behandling? Insatser?
Först vill jag stanna till vid några begrepp - något som också kom upp till diskussion under dagens föreläsning. Begreppet (logopedisk) "behandling” används av logopeder som arbetar på mottagning, men “behandling” känns inte hemma i skolans värld. Det är lätt att argumentera att behandling är sjukvårdens uppdrag och inte skolans. MEN - jag anser att detta är mer ett ordvalsproblem, för det det som ingår i det som man kan kalla “logopedisk behandling” kan absolut falla under skolans uppdrag, i alla fall om man läser skollagen! Där står det som följer (min fetstil):
Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav eller kravnivåer som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.
Skollagen (2010:800), kap. 3, 2§
Även om insatser på nivån för ledning och stimulans - den viktiga språkutvecklande och tydliggörande pedagogiken och arbetet med en språkligt tillgänglig miljö i klassrummet är central för att elever med språkstörning/DLD ska lyckas i skolan, så finns det många elever med DLD som skulle kunna komma ännu längre om de fick tillgång till individuella språkförbättrande insatser (som en del av tydligt uppställda särskilda insatser i ett åtgärdsprogram). Och så länge dessa insatser har som syfte för att öka lärande och måluppfyllelse och motverka funktionsnedsättningens konsekvenser i skolan, så kan (och “ska”, om man läser skollagen…) detta stöd ges inom skolan.
Vissa använder begreppet intervention istället för behandling vilket låter lite svengelskt i mina öron, men det är möjligt att det begreppet passar bättre i skolans värld (vad tycker ni?). Själv använder jag helst begreppet “individualiserade logopediska insatser”, också för att betona att logopediska insatser kan ske på många olika nivåer i skolan, men (för evidens och exempel på detta - se detta inlägg!): Hur ska vi använda vår skollogoped?
Fyra delar i ett insats-“tänk”
Nog om dessa begrepp - här är de övergripande principerna för individualiserade logopediska insatser för skolbarn med språkstörning/DLD (efter Paul, Norbury & Gosse, 2017):
Var klassrumsbaserad (“Curriculum based”)
Integrera muntligt och skriftligt språk
"Go Meta!” - utveckla och använd metaförmågorna
Samarbeta med lärare!
I dagens inlägg kommer jag skriva kort om den första punkten, och innan jul får ni mina tankar kring de övriga tre!
Var klassrumsbaserad i alla Språkförbättrande insatser!
Att vara klassrumsbaserad betyder att när en logoped arbetar med att stärka olika delar av språket hos en elev så ska hen göra det med klassrummets/fritidstidens och läroplanens innehåll och aktiviteter som behandlingskontext. Detta kan vara lite klurigt i praktiken. Logopeden kan alltså använda lärobokens text om vikingatiden för att arbeta med viktiga ämnesövergripande begrepp, och för att öka förståelsen om relativsatser hos eleven (om det är det som eleven behöver!). Men… hos logopeden ska eleven inte träna på fakta om vikingatiden! Av erfarenhet från USA, där skollogopeder finns på alla skolor och enskild/mindre-grupp träning med logoped är vanligt, att det är lätt för logopeder att falla i fällan att bli en extralärare som ska lära ut innehåll (dvs fakta om vikingatiden). Det är SPRÅKET för att kunna bearbeta och lära sig innehållet som logopeden ska arbeta med.
Om vi ska ge språklig träning inom skolans ramar så är det HELT nödvändigt att vara klassrumsbaserad - att insatsen har en tydlig koppling till antingen inlärning eller kunskapskrav (annars blir det lätt att argumentera att detta inte är skolans uppdrag!). Men även om vi erbjuder logopedisk behandling i sjukvården för elever med DLD så bör man försöka vara klassrumsbaserad eftersom det ofta är i skolan, i möte med skolspråket, där språkstörningen blir mest hindrande.
För att vara klassrumsbaserad så krävs ett tätt samarbete med lärare (för att gå händelserna lite i förväg) och också att man kartlägger baserat på språket i skolan, något som jag skrivit exempel på här: Klassrumsbaserad språklig kartläggning.
Att arbeta klassrumsbaserat behöver inte ske i klassrummet, men det kan finnas fördelar att vara fysiskt på plats i klassrummet också - olika modeller för hur logopeden kan arbeta med språkförbättrande insatser kan du läsa om här: Att vara där eleverna är - samarbete för delaktighet.
Varför är detta intressant?
Jag har själv aldrig nöjt mig med en tipslista eller checklista, utan jag vill förstå VARFÖR jag ska göra något innan jag gör det. Detta genomsyrar också min undervisning (och min ambition är att det kännetecknar mitt kunskapsspridande här i bloggen och i min bok också).
Jag har tidigare skrivit om vikten av att utgå från teorier när inte extern (forsknings-) evidens finns, och jag försöker att återkommande ta upp detta på bloggen. För någon som har lyssnat på mina föreläsningar om språkstörning/DLD så vet ni också att mina föreläsningar ofta är lite framtunga - med en gedigen teoretisk bakgrund för att själva “HUR:et” sedan ska landa. Då brukar mitt fokus ofta vara på insatser för att öka den språkliga tillgängligheten i klassrummet för alla elever, men särskilt med tanke på elever med DLD. Anledningen att jag gett mig in i läs(undervisnings)debatten är också på grund av detta - utöver solid evidens så finns det en gedigen kunskapsgrund om VARFÖR strukturerad, systematisk träning av kopplingen mellan språkljud/bokstav i tidig läsinlärning (aka “phonics”) är mest effektiv i tidig läsundervisning för alfabetiska språk (här kan du läsa mer om den bakgrunden).
När det gäller dessa “TÄNK” så är de just en kunskapsgrund och ett sätt att tänka och resonera kring insatser - och motivera varför man väljer en typ av insats framför en annan. De är inte exakta manualer/metoder där alla elever ska ges exakt samma sak. För när vi har vårt tänk, vår kunskapsgrund, våra principer för insatser och vår kunskap om inlärning så kommer den professionella kunskapen in - för logopeder handlar det om den fördjupade kunskapen om språkutveckling, språkinlärning, språkanvändning, språkbehandling och språkstörning, och för pedagoger den pedagogiska och (ämnes)didaktiska kunskapen. Professionella kunskaper som kompletterar varandra väldigt bra!
Jag vill väldigt gärna höra från er läsare vad ni tänker kring detta 🙂 och återkommer snart med mer tankar och fler principer för språkförbättrande insatser!
Ha en bra start på december!
Anna Eva
Referenser kommer när jag hinner!