Kommunikation - en mänsklig rättighet

Hej alla läsare!
Jag brukar försöka hålla mig ifrån att vara allt för privat här på bloggen eftersom mitt mål är att sprida kunskap och forskning om språkstörning och läs- och skrivsvårigheter, och jag vill inte ta onödig fokus från det målet.

Nu har det dock dröjt avsevärt längre än jag velat med detta inlägg, och det har en väldigt fin (och personlig/privat) anledning: jag blev mamma för tre veckor sedan då E bestämde sig för att komma till världen nära en månad tidigt. Så nu har jag en gosig men bestämd hjälpreda här hemma (det blir inte många minuter över :) ). Planen är dock att fortsätta med forskningsbloggen även under föräldraledigheten men det kan hända att uppdateringarna blir lite mer oregelbundna de närmsta månaderna. Då vet ni varför!

Nästa inlägg kommer vara en fortsättning på serien om digital litteracitet och sms- chatt och datoranvändning hos elever med språkstörning (som jag började med här). Men för att hedra lilla E (som än så länge bara kommunicerar genom att skrika/inte skrika), så tänker jag idag sammanfatta en helt nypublicerad artikel om kommunikation som en mänsklig rättighet (Gillett-Swan & Sargeant, 2017) där författarna särskilt betonar att barn har rätt att få uttrycka sig och bli hörda när det gäller deras egen utbildning och skolgång. Detta är något som elever med språkstörning eller språklig sårbarhet av andra anledningar ofta har svårt med, och jag tycker att författarna diskuterar många tänkvärda delar av detta ämne.
 

Kommunikation - en mänsklig rättighet

I FNs deklaration för mänskliga rättigheter lyder artikel 19 som följer:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Denna artikel är utvecklad i FNs barnkonvention i flera artiklar (12, 13, 14, 15, 16, 17 och 29), men jag fastnade särskilt för första delen av artikel 12: "Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet."

Slide1.JPG

Gillett-Swan & Sargeant (2017) betonar att detta är en relativt smal definition av kommunikation och pekar därför på vikten av att till exempel ge alla barn möjlighet till en utvecklad litteracitet (läs- och skrivförmåga) - förmågan att förstå, tolka, skapa och lära sig genom skriftspråket, vilket utvecklar kunskap och potentialen att fullt ut vara delaktig i samhället. Men detta fokus på det traditionella skriftspråket i skolan kan också ofta hindra elever att vara delaktiga, särskilt de med språk- läs- och skrivsvårigheter, enligt författarna.
 

Kommunikation - Delaktighet

I diskussionen kring barn med olika funktionsvariationer i skolan så pratar vi ofta om inklusion och delaktighet (för en sammanfattning av "delaktighetsmodellen" se detta inlägg av bloggaren Specialpedagogen).

Kommunikativ delaktighet är också något som jag brukar ta upp på mina föreläsningar - vad menas med det? Hur kan vi arbeta för en miljö som främjar kommunikativ delaktighet också för de elever som har språkstörning? Kommunikativ delaktighet är ett utmanande begrepp - fysisk delaktighet är lättare att både definiera och främja än kommunikativ delaktighet (se också SPSMs rapport Där man söker får man svar (2012) som belysande nog inte går in på kommunikativ delaktighet i någon större utsträckning).

Delaktighet är inte samma sak som deltagande. Gillett-Swan och Sargeant (2017) menar att i utbildningskontexter så kan deltagande vara allt från att passivt vara närvarande i ett klassrum till att aktivt ta del i beslut - då man alltså också är delaktig! Men delaktighet handlar också om att eleven själv ska få välja på vilken nivå och på vilket sätt man vill delta och kommunicera.

För barn med språkstörning eller språklig sårbarhet av andra anledningar blir detta särskilt viktigt att tänka på enligt Gillett-Swan och Sargeant, eftersom de sätt som de kan kommunicera på kan vara annorlunda än för andra jämnåriga. I skolans värld är allt språk, och skolan förlitar sig ofta på (eller förväntar sig) att eleverna har full tillgång till talat och skrivet språk för att t.ex. kunna uttrycka sina åsikter, visa sin kunskap, eller vara delaktiga i beslut. Kunskapen om hur man t.ex. kan använda bilder som stöd till talat och skrivet språk ökar, men det finns fortfarande alltför många exempel där elever med språkstörning inte har blivit tillfrågade eller lyssnade på eftersom de inte har tillgång till den typ av muntlig och skriftlig kommunikation som förväntas.

Och att få kommunicera och bli hörd är en mänsklig rättighet!

En liten, men viktig parentes: Har ni inte redan läst logoped Ida Rosqvist serie om bildstöd i skolan på Pedagog Malmös bloggar, så gör det! Bland annat finns detta fantastiska material "Såhär vill jag ha det i skolan" (Rosqvist & Andersson, 2017) som är ett utmärkt exempel på hur man kan låta elever med mer begränsad tillgång till talat och skriftligt språk göra sin röst hörd om det som angår dem (skrolla längst ned i det länkade inlägget så hittar ni alla inlägg i serien)!
 

De största hindren i skolan för jämlik kommunikation och kommunikativ delaktighet

Gillett-Swan och Sargeant (2017) ger fyra områden där de anser att barns rättighet till kommunikativ delaktighet ofta hindras. Dessa områden är något om vi alla kan tänka på och ta med oss: Vilka områden kan jag, vi, samhället bli bättre på?
 

1. De vuxnas attityd och kunskap

Här lyfter författarna att vi alla har med oss faktorer som påverkar vår attityd, t.ex. personliga åsikter, tidigare erfarenheter av barn (och funktionsvariationer), och barns observerbara beteenden i klassrummet. 

De menar att en skifte måste till - vi ska inte vänta på att barnet framför oss ska lära sig att kommunicera på det accepterade 'vuxna' sättet (ofta i skrift) utan se till att de får möjlighet att uttrycka sig på det sätt som passar dem, vilket också kommer visa på den kapacitet de faktiskt har i större utsträckning.
 

2. Pedagogiska traditioner 

Trots att mycket utveckling har skett menar författarna att traditionell pedagogiskt förhållningssätt ofta lever kvar, med läraren som förmedlaren av kunskap "uppifrån och ner" och en "lärarcentrerad" pedagogik vilket kan hindra barns delaktighet. Författarna hänvisar till en rad forskningsstudier, men här tänker jag att det också finns nationella och kulturella skillnader. Däremot är jag övertygad om att det finns pedagogiska traditioner även i Sverige som på olika sätt hindrar barns rätt till kommunikativ delaktighet.

Gillett-Swan och Sargeant tar också upp alternativa sätt att kommunicera som kanske snarare hör till den digitala litteraciteten (emojis, rita, instagram/fotografera, videoklipp/snaps, memes...) och att dessa bör bli mer accepterade sätt att uttrycka sig på när man ska uttrycka åsikter och öka delaktigheten även i skolans värld.
 

3. Organisatoriska strukturer

Faktorer som läroplaner, utbildningspolicy, klasstorlek och schemaläggning bidrar till att befästa vilka kommunikationssätt som är accepterade och önskvärda och hur delaktighet kan främjas och se ut. Att reflektera kring hur organisation främjar eller stjälper kommunikativ delaktighet är oerhört viktigt, och något som både specialpedagoger och logopeder i skolan tillsammans kan arbeta för att förändra.


4. Kunskap och attityder till Teknologi

Slutligen lyfter författarna teknologins möjligheter till ökad kommunikativ delaktighet, men de menar också att lärares attityder och kunskaper kring teknologi kan begränsa möjligheterna. (Se också denna artikel ur skolvärlden som drar samma slutsats.) Lärare måste få möjligheter att lära sig och ta till sig ny teknologi, och elever (framför allt elever med språkstörning) måste få mycket stöd i att lära sig och använda teknologin för att den i praktiken ska öka kommunikativ delaktighet och bredda möjligheterna att göra sin röst hörd!

 

Varför är detta intressant?

Jag anser att det är viktigt att vi kommer ihåg att förmågan att kommunicera och göra sin röst hörd är en mänsklig rättighet! Detta (om något) belyser vikten av ökad kunskap om språkstörning i förskola och skola, och om andra kommunikativa funktionsvariationer! Det visar också på vikten av ökade resurser och tillgång till stöd och hjälp av logopeder, specialpedagoger och speciallärare, och även andra professioner när det behövs. Som jag har skrivit många gånger tidigare så tror jag att alla elever med språklig sårbarhet skulle vinna på om dessa yrkesgrupper fick finnas tillsammans i skolan och slå ihop sina olika och kompletterande kompetenser.

Artikeln av Gillett-Swan och Sargeant (2017) belyser också att vi måste fortsätta kämpa för våra barns rätt till en fungerande kommunikation, och till att deras åsikter blir hörda - oavsett kommunikationsmedel och oavsett om barnet eller eleven har en språkstörning eller inte.

Just nu ligger en utredning hos riksdagen som kan göra FNs barnkonvention till svensk lag från 1a januari 2018, vilket förhoppningsvis skulle stärka detta argument för rätten till kommunikativ delaktighet ytterligare!

 

Fortsätt gärna kommentera, dela, ge feedback och skicka förslag på ämnen/teman inom språkstörning i skolåldern - det gör mig inspiererad och taggad att fortsätta!
 

PS. Flera av er har efterlyst och önskat information om datorprogram för träning av språk. Eftersom mycket få datorprogram är utvärderade i systematiska forskningsstudier så är inte det någon stor del av denna blogg - jag försöker till den största delen sammanfatta publicerad forskning som annars skulle vara otillgänglig för många (för att artiklarna endast är tillgängliga genom universietet och skrivna på akademisk engelska). Jag kan dock tipsa om bloggarna www.logopedeniskolan.se (av logoped Johanna Kristensson) och www.pappasappar.se (Startad av pappan Daniel Wieselberg, och innehåller många recensioner av erfarna pedagoger samt föräldrar och barn). Där kan ni söka på appar och program för träning av språk och läsning!
 

Referenser

Gillett-Swan J., & Sargeant, J. (2017). Assuring children’s human right to freedom of opinion and expression in education. International Journal of Speech-Language Pathology (Early Online). DOI: 10.1080/17549507.2018.1385852

Rosqvist I. & Andersson J. (2017). Såhär vill jag ha det i skolan. Malmö: Pedagog Malmö, Skollogopederna i Malmö Stad.  Nedladdat 23/10, 2017 från http://pedagog.malmo.se/2017/06/14/sahar-vill-jag-ha-det-i-skolan-material-med-bildstod-for-att-prata-om-stodbehov-med-eleverna/.
 

  Såhär ser det ut hemma hos mig numera <3

Såhär ser det ut hemma hos mig numera <3