Trauma och språkutveckling – vad vet vi?

Hej kära läsare!

Efter välbehövligt ledigt över jul och nyår har det varit tufft att sätta igång året på språkforskningsbloggen: utvecklingen i mitt tredje hemland USA tillsammans med fortsatt terror i Ukraina och Iran, ökande utvisningar av barn och unga, 13-åringar i fängelse och ytterligare rapporter om kollapsade ekosystem gör mig arg, gråtfärdig och klart sämre på att fokusera. Men det finns ändå mycket var och en av oss kan göra - en av mina favoritresurser för handling och hopp hittar ni här: What Can We Do? A Hierarchy of 20 Things to Resist Fascism.

Artikeln jag efter mycket velande valde heter “Factors Affecting Language Development in the Context of Childhood Trauma: A Scoping Review” (Hryciw et al., 2026). Världsläget just nu gör att ännu fler barn och unga riskerar att växa upp med händelser och skeenden som är potentiellt traumatiserande på grund av till exempel konflikter, våld, terror, svält och flykt - och både lärare och logopeder behöver vara medvetna om detta, och samarbeta med psykologer när det behövs! Ett passande tema till världsläget alltså, som också återigen belyser vikten av interprofessionellt samarbete.

Vad menas med ”trauma”?

I vardagsspråk används ordet trauma ibland ganska brett – om allt från jobbiga separationer till tuffa skolår. Inom psykologi och psykiatri är dock “trauma” något mer specifikt eftersom våldsamma, farliga, hotfulla eller starkt stressande händelser (till exempel våld, separation, vanvård eller att vara på flykt) inte automatiskt är samma sak som trauma. Trauma handlar framför allt om reaktionerna efter: ett starkt stresspåslag, ihållande och överväldigande negativa känslor, påträngande minnesbilder och kroppsförnimmelser och/eller undvikandebeteenden.

Majoriteten av befolkningen upplever under sitt liv minst en potentiellt traumatisk händelse. Ett annat begrepp som förekommer just när det gäller barn är “Adverse Childhood Experiences/ACE” (på svenska ofta “svåra barndomshändelser”). Hryciw och kollegor citerar en amerikansk rapport som menar att 2/3 av alla barn kommer ha upplevt en potentiellt traumatisk händelse före 16 års ålder, och att 1/7 barn upplever vanvård (Substance Abuse and Mental Health Services Administration, 2024). Alldeles för många!

*Image by* *Arhagus Budy* *from* *Pixabay*

Vad är effekterna av potentiellt traumatiserande händelser?

För vissa personer så leder svåra händelser till posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) eller komplext posttraumatiskt stressyndrom (CPTSD), som är diagnoser med särskilda kriterier. Men även för personer som inte utvecklar (C)PTSD är exponering för svåra barndomhändelser en icke-specifik riskfaktor: barn (och vuxna) som varit med om svåra, potentiellt traumatiserande händelser är överrepresenterade i nästan all typ av psykiatrisk problematik – och har också en högre risk för många fysiska sjukdomar (för en intressant genomgång av en stor amerikansk studie, och hur man kan tänka kring förebyggande arbete, se detta TEDMED-talk med Dr. Burke Harris).

Hos barn kan både trauma och potentiellt traumatiserande händelser, särskilt om de pågår över en längre tid så att barnet har ett ständigt förhöjt stresspåslag, påverka både utveckling och beteende negativt. Detta innebär dock inte att alla svårigheter är traumarelaterade, eller att trauma är den enda eller största förklaringen, men att det finns ett samband.

Detta samband är dock komplext; till exempel så visade en svensk studie att barn utsatta för vanvård (maltreatment) hade större risk att uppfylla kriterier för en utvecklingsrelaterad diagnos (NPF), men när man kontrollerade för både miljöfaktorer och genetiska faktorer genom att undersöka tvillingar så var andelen barn med diagnos inte högre än i populationen i stort vilket talar emot ett ensidigt orsakssamband (Dinkler et al., 2017).

*Image by* *Rosalia Ricotta* *from* *Pixabay*

Trauma och barns språkutveckling

Enligt Hryciw och kollegor (2026) finns det ännu inte några teoretiska ramverk som specifikt kopplar potentiellt traumatiska händelser eller trauma till språkutveckling. Dock fann en tidigare metaanalys att barn under 12 år som upplevt vanvård fick signifikant lägre resultat på både språklig uttrycksförmåga, förståelse och pragmatisk/social förmåga än en kontrollgrupp (Sylvestre et al., 2016).

Samma forskargrupp följde förskolebarn som varit försummade (neglected) och fann att på gruppnivå så presterade dessa barn signifikant sämre än en kontrollgrupp på olika tal- och språkmått - men en närmare analys visade en mer nyanserad bild: 75% av barnen hade svagt resultat på minst ett tal- och språkmått och 41% på minst tre tal- och språkmått. Detta betyder att 25% av de försummade barnen presterade i nivå med kontrollgruppen på samtliga tal- och språkmått (Sylvestre et al., 2023). Detta stämmer väl överens med andra studier som visar att förekomsten av språkliga svårigheter hos vanvårdade barn är klart högre än i befolkningen i stort, men att det inte finns något ett-till-ett förhållande (t.ex. Grant & Gravestock, 2003). En riskfaktor i studien av Sylvestre et al. (2023) var fattigdom i kombination med försummelse (är du intresserad av en diskussion om samband mellan språkutveckling och fattigdom - se detta inlägg: Hur fattigdom kan påverka språkutveckling).

Forskningsfrågor och metod

Hryciw och kollegor (2026) ville göra en samlad översikt av forskningsläget kring hur potentiellt traumatiserande händelser hänger ihop med barns språkutveckling och svara på följande frågor:

Hur mycket och vilken typ av forskning finns om språkutveckling hos barn som varit med om potentiellt traumatiserande händelser?
Vilka samband ser man mellan exponering för potentiellt traumatiserande händelser och språkliga utfall i olika språkliga domäner (ordförråd, grammatik, pragmatik etc.)?
Spelar typ, tidpunkt och längd på potentiellt traumatiska händelser någon roll för språkutvecklingen?
Vilka andra faktorer – hos barnet, i familjen och i omgivningen – är rapporterade i studier som undersökt språkutveckling i gruppen barn som har blivit utsatta för potentiellt traumatiserande händelser?

Forskarna gjorde en bred och systematisk litteratursökning och hittade 115 studier publicerade från 1991 och framåt, där man på olika sätt har mätt språk hos barn upp till 12 år som varit med om någon form av potentiell traumatiserande händelse.

*Image by* *Gordon Johnson* *from* *Pixabay*

RESULTAT

Av de 115 studierna så var ungefär hälften (47%) från Nordamerika, 15% från Västeuropa, 9% från Australien, 7% från Östeuropa och 4% från Sydamerika. Det fanns även enstaka studier från Sydafrika, Kina, Libanon och Jamaica.

Vilka typer av trauma handlade studierna om?

70% av studierna fokuserade på vanvård/misshandel inom familjen: fysisk, psykisk och sexuell misshandel, försummelse/omsorgssvikt, eller att bevittna våld mellan vuxna.
12% fokuserade på flykt, krig och politiskt våld, och inkluderade ofta barn som var flyktingar eller levde i en väpnad konflikt.
9% fokuserade på institutionsvård, till exempel barnhem, ibland där barnen hade dokumenterad tidigare utsatthet.
10% fokuserade på andra svåra livsvillkor som hemlöshet, samhällsvåld (t.ex. upprepade skjutningar/mord i närområdet), hårda uppfostringsmetoder med psykisk/fysisk bestraffning, samt kategorier som inkluderar förluster, olyckor, diskriminering m.m.

Fanns det ett samband mellan trauma och språkutveckling?

En central fråga i artikeln är: har barn som varit med om potentiellt traumatiserande händelser större utmaningar med sin språkutveckling än andra barn? Det korta svaret är ja, språkliga svårigheter rapporteras oftare än vi skulle förvänta oss i befolkningen i stort – men med mycket variation.

Författarna betonar också att det inte går att bekräfta orsakssamband eftersom samtliga studier är observationsstudier (och något annat vore väldigt oetiskt!)

Några övergripande mönster i forskarnas sammanställning var (se tabell 3, s. 9):

I studier om vanvård/misshandel inom familjen fann 67-100 % av studierna ett negativt samband mellan traumaexponering och språkliga testresultat, inklusive läs- och skrivförmåga. Flest studier hade undersökt språk med ett brett testbatteri, och här visade 29 av 39 studier (74%) ett samband. 34 studier hade inkluderat mått på ordförråd och här sågs sambandet i 68%, och 16 studier undersökte pragmatisk förmåga och här sågs sambandet i 81%. Övriga språkliga domäner hade mindre än 10 studier totalt, och 75-100% av dessa visade ett samband.
I studier om institutionsvård fanns det färre studier totalt, men sambanden var ännu mer konsekventa: nästan alla inkluderade studier rapporterade sämre språkresultat hos barnen jämfört med kontrollgrupper eller normdata.
De studier som inkluderat barn utsatta för hemlöshet, samhällsvåld och hårda bestraffningsmetoder visade också nästan alltid sämre språkliga utfall än hos jämförbara grupper utan dessa erfarenheter.

Vilken sorts händelser påverkar språket mest och har Tidpunkt och ålder betydelse?

När det var möjligt att skilja på olika typer av vanvård/misshandel verkade försummelse eller omsorgssvikt ha mest konsekvent negativ påverkan på språkutvecklingen (Culp et al., 1991; Holmes et al., 2018; Lum et al., 2018). En studie fann att mat-relaterad försummelse (food neglect) hade ett samband med extra stora språkproblem, och att fysisk misshandel och fysisk försummelse verkade vara starkare kopplade till svaga språkliga resultat än emotionell och sexuell misshandel och separation (Helton et al., 2018). En möjlig förklaring som forskarna lyfter är att försummelse inte ”bara” innebär stress, utan också en brist på rik, lyhörd och ömsesidig språklig interaktion – de viktiga faktorer som vi vet driver barns språkutveckling framåt. I metaanalysen av Sylvestre et al. (2016) hittade de dock inga signifikanta skillnader mellan olika typer av trauma.

Några studier som följt barn över tid visade att tidigt trauma (under de första levnadsåren) var kopplade till språkliga svårigheter senare i livet, och detta såg man också i Sylvestre et al. (2016). Till exempel kunde exponering för våld i nära relation när barnet var runt 1 år förutsäga sämre språk och sociala färdigheter vid 10 års ålder i en australiensisk studie, även när man kontrollerat för senare våldsutsatthet (Conway et al. 2021a). Dessutom verkar långvarig eller upprepad exponering (”kroniskt” trauma) vara värre än enstaka händelser (t.ex. Conway et al. 2021ab). Författarna menar att detta stämmer väl överens med det vi vet om “toxisk stress” och potentiella neurobiologiska konsekvenser (t.ex. Shonkoff et al., 2012).

“detta stämmer väl överens med det vi vet om “toxisk stress” och potentiella neurobiologiska konsekvenser”

Flykt, krig och andraspråk – svårt att skilja effekterna åt

För barn med flykt- och krigserfarenheter var bilden komplex. Nästan alla studier inkluderade barn som lärde sig ett andraspråk (L2) i ett nytt land vilket gör att det blir svårt att veta vad som beror på själva traumaerfarenheten (krig, flykt, förluster) och vad som beror på L2-inlärning (t.ex. ålder, mängd input, skolstart, och status för förstaspråket).

Några få studier jämförde flyktingbarn som L2-inlärare med L2-inlärare utan flykterfarenhet (Frank & Delage, 2022; Yeter et al., 2024). De visade att flyktingstatus i sig kunde vara kopplat till svagare språkresultat, och att ju svårare trauma ett barn blivit utsatt för desto sämre kognitiva och språkliga utfall. Samtidigt visade andra studier hur skolgång, föräldrars utbildningsnivå, kognitiv nivå och längd i mottagarlandet kunde fungera som skyddande faktorer för språklig förmåga.

“skolgång, föräldrars utbildningsnivå, kognitiv nivå och längd i mottagarlandet kan fungera som skyddande faktorer för språklig förmåga”

Barnet, familjen och samhället

Hryciw och kollegor (2026) gjorde också en översikt av vilka andra faktorer eller variabler som studierna rapporterat (och fann en MÄNGD - 40 stycken!). Dessa kan i olika grad vara både skyddande och hindrande för språkutvecklingen - språkutveckling bygger på komplexa samband mellan barnet (individuella faktorer) och hela sin omgivning både i familjen men också i förskola, skola och samhälle i stort. Hryciw och kollegor (2026) gjorde dock ingen sammanfattning eller analyser på hur dessa utfall samspelar med potentiellt traumatiserande händelser och kan påverka språkutveckling.

Viktiga kunskapsluckor

Trots att översikten omfattade 115 studier identifierar Hryciw och kollegor (2026) flera tydliga luckor där mer forskning behövs:

Flerspråkighet tas nästan inte upp i studier som undersökt försummelse/omsorgssvikt – barnen antas ofta vara enspråkiga, vilket troligtvis inte stämmer med verkligheten eftersom flerspråkighet är norm i världen.
Det finns stor variation i hur språklig exponering och föräldra-barn-interaktion har kvantifierats. Vi skulle behöva fler studier som konkret mäter mängd och typ av språklig input, responsivitet osv. vilket tidigare studier har visat är väldigt viktigt för språkutveckling (Sylvestre, 2021).
För flyktingbarn finns mycket få studier som jämför icke-flyktingar med liknande språkexponering – det gör det väldigt svårt att isolera den potentiella effekten av trauma.
Det saknas studier om skyddsfaktorer på samhällsnivå (t.ex. socialt stöd, tillgång till vård, stabilt boende, trygg förskola/skola), trots att annan forskning visar att de kan mildra eller förebygga effekterna av traumatiska händelser (Di Sante & Potvin, 2022; Younas & Gutman, 2023)

Dessutom domineras litteraturen av nordamerikanska studier publicerade på engelska, vilket gör att andra perspektiv – inklusive urfolks- och minoritetsperspektiv där också andra typer av trauma ofta finns – riskerar att osynliggöras.

Varför är detta intressant?

Trauma och potentiellt traumatiserande händelser och effekter på barns utveckling är ett viktigt ämne som jag tror att både logopeder och lärare tyvärr behöver tänka mer på, även i Sverige. Översikten av Hryciw och kollegor (2026) ger en översikt av kunskapsläget och jag tar främst med mig följande

Detta är ett komplext område, och även om det är tydligt att utsatthet för potentiellt traumatiserande händelser (särskilt om de pågår över tid) riskerar att påverka språkutveckling negativt, finns det inte ett ett-till-ett förhållande. Förekomsten av språksvårigheter är dock större hos dessa barn än hos befolkningen i stort. Försummelse/omsorgssvikt (neglect) visade det tydligaste sambandet.
Det finns fortfarande stora kunskapsluckor - inte minst behövs det ytterligare studier som undersöker både skyddande faktorer och riskfaktorer på individ-, familje och samhällsnivå specifikt gällande trauma och språkutveckling
Vi behöver mer forskning som tydligare kartlägger mekanismer och skapar teoretiska ramverk – hur hänger potentiellt traumatiserande händelser, toxisk stress, språklig exponering, anknytning och språkutveckling ihop?
Vi behöver bättre kunskap om vilka barn som löper störst risk för ihållande språkliga svårigheter efter trauma, för att kunna prioritera resurser.

Vad betyder det här för oss som arbetar med barn och barns språk?

Hur ska vi då tänka kring trauma och barns utveckling? Här tar jag hjälp av slutsatser från en föreläsning jag hade förmånen att lyssna till häromåret där psykologen och forskaren Sabina Gušić talade om trauma och NPF. Sabina menade att eftersom sambanden är komplexa så måste vi försöka förstå samtliga tillstånd och sårbarheter – det är vanligt att ett barn BÅDE har en eller flera utvecklingsrelaterade diagnoser OCH är påverkat av svåra barndomshändelser samtidigt. Därför måste vi vara noga med att inte reducera allt till ”trauma”. Hon betonade också vikten av att våga fråga för att förstå vad olika saker står för och se helheten.

Nu var detta i kontexten neuropsykiatriska utredningar, men baserat på Hryciw och kollegor (2026), tänker jag att det är aktuellt även i utredningar av språk och kommunikation (ytterligare en anledning att samarbeta i interprofessionella team, särskilt i mer komplexa fall!).

Det är också viktigt att komma ihåg att denna översiktsstudie inte rapporterar något om hur stora skillnaderna mellan grupperna var – en statistiskt signifikant skillnad säger ingenting om de effekten faktiskt gör skillnad i verkligheten. Om vi går tillbaka till den tidigare metaanalysen av Sylvestre och kollegor (2016) så rapporterade de en skillnad mellan grupper med/utan vanvård motsvarande 0,48-0,67 standardavvikelser på standardiserade språktester. En vanlig gräns för att börja tala om stora varaktiga svårigheter/språkstörning är 1-1.5 standardavvikelser under medel för en normeringsgrupp på flera olika språkliga tester. Vi kan alltså säga att exponering för svåra händelser i barndomen är en tydlig riskfaktor för språkliga svårigheter, men inte så mycket mer.

Hryciw och kollegor (2026) avrundar sin artikel med att just lyfta behovet av traumamedveten logopedi eftersom logopeder kommer att möta många barn som har varit med om svåra och potentiellt traumatiserade händelser. Jag menar att detta också gäller vuxna som arbetar i skolan – vi behöver alla vara medvetna om att exponering för svåra barndomshändelser/potentiellt traumatiska händelser är väldigt vanligt och kan påverka barns utveckling – utan att för den delen tolka alla svårigheter som barnet har som en konsekvens av “trauma”.

Blev vi klokare?

Jag vet faktiskt inte om jag blev så mycket klokare av att läsa och sammanfatta denna artikel. Det är tydligt att alla som arbetar med barn behöver vara medvetna om att potentiellt traumatiserande händelser kan ha samband med språkutveckling, beteende och utvecklingsrelaterade diagnoser hos ett enskilt barn. Men den ger ingen tydlig vägledning till “vad som är vad” mer än att barn med språkliga svårigheter OCH trauma självklart behöver stöd på alla fronter.

Jag tror att det finns en tydlig risk att vi både överskattar (”allt är trauma”) och underskattar (”det där är psykiatrins område”) potentiellt traumatiska händelsers betydelse. Dessutom - om vi inte försöker ta reda på mer så kan vi inte heller ge barnet och familjen den helhetshjälp som behövs!

Dr. Burke Harris avslutar sitt TED-talk genom att säga ”The single most important thing that we need today is the courage to look this problem in the face and say, this is real and this is all of us”.

Och det håller jag med om. Vad tänker ni?

Jag hoppas återkomma till detta spännande men svåra tema i ett ytterligare inlägg eftersom tidskriften Language Speech and Hearing Services in Schools också hade ett temanummer i januari som hette Addressing Childhood Trauma and Maltreatment Through the Lens of the ICF.

Ta hand om varandra (och de barn ni möter!)

/Anna Eva

Ps. När jag gjorde research för detta blogginlägg som stötte jag också på rädda barnens viktiga handbok om hur man kan stötta barn som upplevt svåra händelser. Väl värd att ladda ner och ha till hands: När något hänt (Rädda Barnen)