Dyslexi orsakas inte av ögonen och varför d ibland blir b

Höstlovet och läslovet är över och novembermörkret (och novembermyset) är här. Jag hoppas på att satsningen Läslov v. 44 har önskad effekt på läsfrämjande och läslustfyllda aktiviteter. Själv blev jag inbjuden att vara med i ett inslag i P4 Västernorrland om läsning och språk (vilket också blev radiodebut för min son :) ) - är man intresserad kan man lyssna här (ca. 2h 50min in i programmet efter "I will survive").

Läsning och ungas läsning är något som engagerar. Lässvårigheter engagerar också, och kanske särskilt dyslexi som troligtvis är det mest välkända funktionshindret som leder till svårigheter med läsning och skrivning.
 

Har ett genombrott i dyslexiforskningen skett?

De senaste veckorna cirkulerade artiklar med rubriker som "Forskare: Dyslexi orsakas av ögonen" ,"Forskare kan ha hittat orsaken till dyslexi", "Nya rön: Forskare kan ha hittat orsaken till dyslexi" i mina nätverk, och detta ville jag skriva om idag. Vad ligger bakom dessa rubriker? Har verkligen ett nytt genombrott inom dyslexiforskningen skett?

Det korta svaret är nej. Dyslexi är fortfarande ett komplext tillstånd som beror på många samverkande faktorer, men forskare har länge varit överens om att en brist i den fonologiska (ljudmässiga) förmågan och svårigheter att koppla språkljud till bokstäver  är huvudorsaken till dyslexi. Inte primärt visuella svårigheter! Det finns hundratals studier som stödjer detta. "Forskare" vet alltså redan mycket om vad dyslexi beror på, även om man självklart inte vet allt (Elliot & Grigorenko, 2014; SBU, 2014)!

“Forskare” vet alltså redan mycket om vad dyslexi beror på, även om man självklart inte vet allt!


Men... av någon outgrundlig anledning fick en liten studie som drog slutsatsen att dyslexi har sin orsak i asymmetri i receptorer i ögat stor spridning över hela världen (Le Floch & Ropars, 2017).

Outgrundlig... eftersom studien ur ett forskningsmässigt perspektiv är extremt dålig.

Innan jag ger er argumenten till varför studien är dålig vill jag säga att jag inte är den enda som har reagerat. Mark Seidenberg som är en välkänd professor i neurovetenskap och psykolingvistik och som är specialiserad på läs- och skrivsvårigheter har noggrant sågat studien här (på engelska - och kallar också studien för "terrible"). Vidare har Monica Melby-Lervåg som är professor i specialpedagogik (och en av mina största forskningsidoler) diskuterat problemen med studien här (på norska). Vill ni ha ännu fler detaljer om varför den här studien inte är att lita på så läs gärna deras originalinlägg!

  Dyslexi beror (fortfarande) inte på ett synfel!

Dyslexi beror (fortfarande) inte på ett synfel!

Här är det som jag anser vara några av de mest problematiska delarna av Le Floch och Ropars studie:

  • Forskarna verkar inte ha koll på vad dyslexi är och innebär, utan hänvisar till en av de största missuppfattningarna om dyslexi - att det handlar om att man spegelvänder bokstäver. Detta har studerats i massa år och är inte något som alla personer med dyslexi gör och är en del av typisk läs- och skrivutveckling (mer om detta nedan!)
     
  • Metoden som används i studien är inte tillräckligt väl beskriven, och det enda vi vet om de 30 vuxna personerna med dyslexi som ingår i studien är att de "läser sämre än förväntat". Forskarna redovisar inte vilka tester som använts eller hur man fastställt att de har dyslexi. Man vet heller inte om grupperna med och utan lässvårigheter skiljer sig på andra sätt från varandra.
     
  • Trettio personer per grupp är väldigt lite, framför allt när man tittar på ett så vanligt och välbeforskat forskningsområde som dyslexi. Ska man komma med "nya rön" inom ett så stort forskningsområde måste man ha mycket på fötterna - och många fler personer i sin studie!
     
  • Resultaten från själva "syndelen" av studien lämnar många frågetecken efter sig, både teoretiskt och praktiskt. Seidenberg (2017) diskuterar t.ex. att de synceller som de baserar sin slutsats på inte har studerats/räknats med en direkt metod, utan bara indirekt där deltagarna själva(!) fick rita kring en projecerad bild på en skärm, utan att man har tittat på hur väl personerna t.ex. ritar andra objekt. (Om ni vill läsa mer om detta så rekommenderar jag Seidenbergs genomgång!)
     

Men vissa av mina elever med dyslexi spegelvänder bokstäver när de skriver - då måste det väl vara något fel med synen?

Nej.

Att dyslexi har med fel på synen att göra är en av de mest seglivade neuromyterna (Macdonad et al. 2017).

Dyslexi kallades tidigare "ordblindhet" vilket härstammar från 1950- och 60-talens föråldrade teorier om dyslexi. Detta återspeglas också i kommersiella produkter som t.ex. synträning eller färgade linser som hjälp för dyslexi (något som inte har något stöd i forskning, se t.ex. Griffits och kollegor, 2016). 

Men - varför spegelvänder elever bokstäver då? Jo - kanske för att vårt alfabet ser ut som det gör!

 I en studie av Treiman och kollegor (2014) så undersökte de spegelvändningar i texter skrivna av 130 femåringar och sexåringar. De fann att barnen spegelvände bokstäver som var vända åt vänster (som "d" och "J") signifikant oftare än de som var vända åt höger (som "b" och "C"). Forskarna menade att detta kan ha att göra med statistisk implicit (omedveten) inlärning - de flesta bokstäver i det latinska alfabetet är vända åt höger. Vi lär oss alltså omedvetet att bokstäverna oftare är vända åt ett visst håll och detta gör att vi i början av skrivutvecklingen oftare spegelvänder bokstäver som är vända åt det "ovanliga" hållet!

När de följde upp barnen nästan tre år senare så fann de heller inget samband mellan mängden spegelvända bokstäver och läsförmåga - men barnen med sämre läsförmåga/dyslexi gjorde fler andra typer av skrivfel.

Slutsatsen: både barn med och utan läs- och skrivsvårigheter spegelvänder bokstäver, och det är troligtvis en följd av hur vårt alfabet ser ut. Att elever med dyslexi ibland kan ses spegelvända bokstäver längre upp i åldrarna beror på att de tar längre tid på sig att automatisera läsning och kopplingen bokstav/ bokstavsljud.
 

Spelar den visuella förmågan inte någon roll alls?

Jo, för vissa med läs- och skrivsvårigheter kan det absolut finnas en visuell komponent som bidrar till svårigheterna (för en genomgång av aktuella teorier, se t.ex. Elliot & Grigorenko, 2014). Men (viktigt att komma ihåg!) det inte den typ av visuella svårigheter som fångas in av de tester av "visuell förmåga" som ingår i vissa pedagogiska och psykologiska testbatterier!

Denna slutsats drog också vi i arbetsgruppen för kliniska riktlinjer för logopedisk utredning av läs- och skrivförmåga (Slof, 2017), och därför rekommenderade aretsgruppen inte att tester av "visuell förmåga" ska ingå i en dyslexiutredning, eftersom det är oklart hur resultatet på dessa tester ska tolkas om syftet är att fastställa vad lässvårigheterna beror på.

Självklart ska synen hos elever med läs- och skrivsvårigheter kontrolleras - både långsynthet och astigmatism kan påverka läsförmågan negativt - men detta är ju något helt annat än dyslexi.
 

Kan man Alltså inte lita på publicerad forskning?

Nej, inte blint.

Detta är en av anledningarna till att jag här på forskningsbloggen försöker se till att forskningen jag skriver om är av hög kvalitet och har god förankring i etablerade teorier. Jag har också tagit upp kännetecken av "dålig" forskning och pseudovetenskap i några tidigare inlägg. Att en artikel är publicerad är tyvärr inte tillräckligt för att det ska vara bra vetenskap! Vissa tidskrifter är mindre nogräknade, och ibland så smiter sämre forskning igenom, trots att publicerad forskning som regel är peer-reviewed (dvs. granskad av andra forskare inom samma område).
 

Varför är detta intressant?

När man är forskare inom språk- läs- och skrivsvårigheter är det frustrerande när en studie av så dålig kvalitet och med så tvivelaktiga slutsatser får så stor spridning, och vi är flera som har reagerat.

Det intressanta är hur starkt fäste neuromyter har, och hur enkla men felaktiga samband (läsa gör man med ögonen - då måste lässvårigheter bero på fel med ögonen) sprids lättare än den komplicerade och mer svårförståeliga verkligheten!

Enkla samband inbjuder också till enkla lösningar - i en av artiklarna som spreds i veckan stod det också att ett "botemedel" till dyslexi utifrån den här forskningen kan vara blinkande lampor... Och då vet jag som språk- läs- och skrivforskare att man är ute på väldigt tunn pseudovetenskaplig is...

Så. Jag hoppas att jag har fått er att överge myten om dyslexi=visuell problematik, och att jag därmed har motverkat de negativa effekter som spridningen av denna dåliga forskning kan ha haft.

Ha en bra vecka! /Anna Eva
 

Referenser

Griffiths, P. G., Taylor, R. H., Henderson, L. M., & Barrett, B. T. (2016). The effect of coloured overlays and lenses on reading: a systematic review of the literature. Ophthalmic Physiol Opt, 36(5), 519-544. doi:10.1111/opo.12316.

Elliott, J. G.; Grigorenko, E. L. (2014). The Dyslexia Debate (Cambridge Studies in Cognitive and Perceptual Development). Cambridge University Press. Kindle Edition.

Le Floch, A., & Ropars, G. (2017). Left–right asymmetry of the Maxwell spot centroids in adults without and with dyslexia. Proc. R. Soc. B (Vol. 284, No. 1865, p. 20171380). The Royal Society.

Melby-Lervåg, M. (2017). Ny undersøkelse: Skyldes dysleksi problemer med syn og symmetri? Laeringsbloggen (Blog). Accessed November 6 at http://laeringsbloggen.com/ny-undersokelse-skyldes-dysleksi-problemer-med-syn-og-symmetri/

SBU. Dyslexi hos barn och ungdomar - tester och insatser. En systematisk litteraturöversikt.  (2014). Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). ISBN 978-91-85413-66-9.

Slof. (2017). Kliniska riktlinjer för logopedisk utredning av läs- och skrivsvårigheter. Stockholm: Svenska logopedförbundet.

Seidenberg, M (2017). Blue Cell Dyslexia. Language Log (Blog). Accessed November 6 at http://languagelog.ldc.upenn.edu/nll/?p=35144&utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Treiman, R., Gordon, J., Boada, R., Peterson, R. L., & Pennington, B. F. (2014). Statistical learning, letter reversals, and reading. Scientific Studies of Reading, 18(6), 383-394.