Kunskapen om språkstörning måste öka!

Mitt allra första inlägg på forskningsbloggen var "Vi behöver mer kunskap om språkstörningar!". Och nu, snart tre år senare är det dags för ytterligare ett utrop: Kunskapen om språkstörning måste öka! Jag tycker visserligen att kunskapen och framför allt medvetenheten om språkstörning i samhället HAR ökat de senaste tre åren - men vi har en bra bit kvar att gå.

Det som fick mig att vilja ropa lite extra högt denna gång var regeringens beslut att kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) ska läggas till som examensmål för speciallärare och specialpedagoger. Inte för att detta inte är bra och viktigt (det är det!), utan för att definitionen av NPF återigen fokuserar på ADHD, autismspektrumstörningar och Tourettes. Språkstörning - som är en klart vanligare funktionsnedsättning, som ofta förekommer med andra NPF, och som i sig för med sig stora konsekvenser för både socialt liv och måluppfyllelse i skolan - verkar åter igen glömmas bort.

Därför vill jag skriva om lite aktuell forskning kring hur vanligt språkstörning är, och hur vanligt det är att språkstörning förekommer tillsammans med andra NPF.
 

En beteendestörning kommer sällan ensam

"En beteendestörning kommer sällan ensam" menar professor Christoffer Gillberg. Barn med NPF har också ofta språkstörning och/eller dyslexi - internationell forskning visar t.ex. 20-50% av eleverna med språkstörning och/eller dyslexi också har ADHD och tvärtom (Redmond, 2016). Överlappet mellan alla dessa funktionsnedsättningar är alltså mycket stort, och därför behöver de som arbetar med och möter barn med NPF också ha kunskap om språkstörning.

Gillberg är för övrigt också den som skapade begreppet NPF. Språkstörning kan räknas till NPF (men gör det inte alltid) - och jag uppfattade inte regeringens pressmeddelande som om språkstörning ingick i deras definition av NPF.

Ett annat relaterat begrepp som Gillberg och hans kollegor har skapat är "ESSENCE" (Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neuropsychiatric Cliical Examinations). Det är ett paraplybegrepp som innefattar alla utvecklingsneurologiska svårigheter som visar symptom tidigt (före 3-5 års ålder), t.ex. ADHD, OCD, språkstörning och autismpektrumstörning. ESSENCE betonar överlappet mellan alla dessa tillstånd, och att symptomen kan förändras över tid. Läs gärna mer om ESSENCE-begreppet på svenska här på Gillbergcentrums hemsida

Överlappet mellan alla dessa funktionsnedsättningar är alltså mycket stort, och därför behöver de som arbetar med barn med NPF också ha kunskap om språkstörning.
knowledge2.jpg


Hur vanligt är språkstörning?

Det finns ganska många olika siffror i omlopp på hur vanligt språkstörning är, och detta beror på att det varierar var man sätter gränsen gentemot det som är typisk språkutveckling, om språkstörningen måste vara "specifik" för att räknas, och hur man mätt språkförmågan. Ofta brukar siffror mellan 4-7% av alla förskolebarn nämnas, men en ny stor studie (Norbury et al. 2016) har visat att språkstörning kan vara ännu vanligare än så -- runt 10%.

Populationsstudien av Norbury och kollegor (2016) undersökte en majoritet av barnen i åldern 4-5 år i ett distrikt i södra England (totalt 12 398 barn). Efter en screening testades de barn som fick låga poäng med en rad uppgifter, och man fick fram följande mått: ordförråd (benämning+förståelse), berättande (återberättande+förståelse), grammatik (uttryck+förståelse) och de sammanlagda måtten för ordförråd+grammatik+berättande avseende expressiv språkförmåga och impressiv språkförmåga.  

De fann att nära 10% av dessa barn hade en språkstörning (9,92%), vilket definierades som en signifikant nedsatt språkförmåga (lägre än percentil 7/-1,5 standardavvikelse) i två eller fler de fem måtten ovan, oavsett om andra tillstånd eller diagnoser också fanns. Om de bara räknade de barn som hade en icke-verbal förmåga inom normalområdet ("specifik språkstörning") så var siffran det mer vanliga 7,58%. Detta inkluderade inte de barn som redan gick i specialskolor (runt 1% i en årskull), och inte heller de som hade engelska som andraspråk.

Den tidigare mest citerade populationsstudien gjordes i USA av Tomblin och kollegor (1997) och de fann att språkstörning finns hos 7,74% av de förskolebarn de undersökte. Tomblins studie använde dock ett något mindre strikt kriterium än Norbury, och definierade språkstörning som barn som fick lägre än percentil 13 på motsvarande mått (-1.25 standardavvikelser).

Om Norbury et al. hade använt samma percentilgräns som i Tomblins studie, och inkluderat barn med icke-verbal IK mellan 70-85 (alltså barn med nedsatt icke-verbal förmåga, men som inte uppfyller kriterierna för intellektuell funktionsnedsättning ) så ökar siffran till drygt 11%.

Beroende på vilka man inkluderar i gruppen "barn med språkstörning" så varierar alltså antalet barn, men språkstörning är fortfarande ett långt vanligare funktionshinder än både ADHD och autismspektrumstörning. Värt att notera är att Norbury och Tomblin inte har räknat med barn med endast uttalssvårigheter ("fonologisk språkstörning").

Det finns ingen anledning att tro att antalet barn med språkstörning i Sverige är mindre - språkstörning har visat sig förekomma i ungefär lika stor utsträckning oavsett språk.
 

Språkstörning i skolåldern

Alla förskolebarn som uppfyllde kriterierna för språkstörning i studierna av Norbury (2016) och Tomblin (1997) uppfyller troligtvis inte strikta kriterier för språkstörning när de blir äldre. Men det finns många uppföljningsstudier som visar att en språklig sårbarhet ofta kvarstår hos förskolebarn med språkstörning, även om svårigheterna förändras över tid. Den språkliga sårbarheten har visat sig påverka särskilt i mer avancerade språkliga uppgifter som t.ex. läs- och skrivuppgifter (Catts et al. 2002). Jag har skrivit om vissa av dessa studier här,

Vad jag känner till så har det inte gjorts några populationsstudier som undersöker hur vanligt språkstörning är hos barn i skolåldern, men om vi räknar lågt utifrån de uppföljningsstudier som finns så är det troligt att minst 4-5% av barn i skolåldern har språkliga svårigheter i den grad att de skulle uppfylla kriterier för språkstörning. Alltså ett till två barn i varje normalstor klass. Gruppen med barn i språklig sårbarhet är ännu större.

...om vi räknar lågt utifrån de uppföljningsstudier som finns så är det troligt att 4-5% av barn i skolåldern har språkliga svårigheter i den grad att de skulle uppfylla kriterier för språkstörning. Alltså ett till två barn i varje normalstor klass. Gruppen med barn i språklig sårbarhet är ännu större.


Grav språkstörning och vilka elever som behöver hjälp i skolan

Det är alltså många barn som har språkstörning, och som jag skrev tidigare kommer också uppemot hälften av dessa även uppfylla kriterier för andra NPF-diagnoser som ADHD.

Samhället har sedan länge insett att de barn och elever som har så kallad grav språkstörning är i behov av extra hjälp och stöd, och där finns bland annat specialskolorna med riksintag (t.ex. Hällsboskolan). Dock är det långt ifrån alla med grav språkstörning som har möjlighet att gå där. Grav språkstörning definieras oftast som de barn och elever som har diagnosen generell språkstörning men presterar bland de 2% lägsta i sin åldersgrupp på språktester, och/eller vars språkstörning får grava konsekvenser i vardagen. Antalet personer med grav språkstörning uppskattas till ca 1-2%. I den SOU-rapport (2016:46) som utredde situationen för bland annat elever med grav språkstörning så var några av förslagen för att ytterligare stötta denna elevgrup att skapa regionala kompetensnav för att sprida kunskap om språkstörning och att införa logopeder som en ny profession i elevhälsan (Rapporten och förslagen har jag skrivit om här).

Att elever med grav språkstörning behöver mycket stöd och anpassningar i skolan är självklart. Men hela gruppen elever som behöver hjälp för att de är i språklig sårbarhet på grund av språkstörning och/eller andra NPF är dock långt större än 1-2%. Även elever som har "måttlig" språkstörning har svårt att möta skolans avancerade krav på språkliga färdigheter. Denna stora grupp barn är det färre som talar om. Och om vi går utifrån siffrorna i Norbury et al. (2016) så är det snarast runt 10% av eleverna i förskoleklass som behöver detta extra stöd, och den siffran minskar troligtvis endast lite om man tittar på äldre elever.
 

Varför är detta så viktigt?

Kunskapen om NPF måste öka, men i det måste också kunskapen om språkstörning och hur man möter elever i språklig sårbarhet ingå. Detta både för att språkstörning ofta förekommer samtidigt som andra NPF men också för att språkstörning är ett av de vanligaste funktionsnedsättningarna (endast dyslexi är vanligare).  Annars riskerar elever att inte få rätt hjälp.

Två viktiga åtgärder tänker jag därför är:

  • Att en grundläggande kunskap om språkstörning och hur man möter elever i språklig sårbarhet ingår i speciallärar- och specialpedagogutbildningarna, och på sikt även i alla lärarutbildningar - inklusive förskolelärarutbildningar.

Jag inser att detta inte är helt lätt. Lärarutbildningar och logopedutbildningar brottas med samma fråga: hur kan vi lägga till mer information och ny kunskap i vår utbildning när utbildningslängden förblir den samma? Vad ska vi ta bort? Men - när vi lägger till kunskap så gäller det också att vi lägger till "rätt" kunskap. Att utöka utbildningar med kunskap kring hur man möter elever med NPF utan att inkludera språkstörning blir endast en halv kunskap.

  • Att logopeder ska finnas i elevhälsan på alla skolor för att tillsammans med speciallärare, specialpedagoger och lärare planera och genomföra alla typer av förebyggande och språkutvecklande insatser för elever i riskzonen och för elever som redan är i språklig sårbarhet.

Ni som har följt forskningsbloggen vet att jag är en varm förespråkare för nära samarbete mellan lärare och logopeder på plats i skolan utifrån våra olika kompetenser och bakgrunder. Hur detta skulle kunna se ut om man utgår från forskning har jag skrivit om t.ex. här och här, och jag pratade även om detta i webbtidningen Special Nest i en artikel från början av 2016 här.

Kunskapen om språkstörning måste öka! - denna känsla fick mig också att ta initiativ till ett debattinlägg som många av mina logopedforskarkollegor runt om i landet skrev under, och detta publicerades igår på Dagens Samhälles debattsida. Här kan ni läsa hela det debattinlägget, och ni får väldigt gärna sprida det vidare om ni håller med!


Referenser

Catts, H. W., Fey, M. E., Tomblin, J. B., & Zhang, X. (2002). A longitudinal investigation of reading outcomes in children with language impairments. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 45, 1142-1157.

Gillberg, C. (2010). The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in developmental disabilities, 31(6), 1543-1551. doi:10.1016/j.ridd.2010.06.002

Hallin A. E. m.fl. ”Lär blivande lärare om språkstörning”. Debattinlägg publicerat i Dagens Samhälle 27/11, 2017. 

Norbury, C. F., Gooch, D., Wray, C., Baird, G., Charman, T., Simonoff, E., . . . Pickles, A. (2016). The impact of nonverbal ability on prevalence and clinical presentation of language disorder: evidence from a population study. J Child Psychol Psychiatry, 57(11), 1247-1257. doi:10.1111/jcpp.12573

Redmond, S. M. (2016). Markers, models, and measurement error: Exploring the links between attention deficits and language impairments. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 59(1), 62-71.

SOU 2016:46. Samordning, ansvar och kommunikation – vägen till ökad kvalitet i utbildningen för elever med vissa funktionsnedsättningar. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Tomblin, J. B., Records, N. L., Buckwalter, P., Zhang, X., Smith, E., & O'Brien, M. (1997). Prevalence of specific language impairment in kindergarten children. Journal of speech, language, and hearing research, 40(6), 1245-1260. 

Print Friendly and PDF