Meningsrepetition - vad mäter vi?

Meningsrepetition är en uppgift där man får höra en mening, och sedan ska man upprepa den ordagrant. Vad krävs för att klara den uppgiften?

Nyligen publicerades en artikel med titeln ”Meningsrepetition mäter språkliga förmågor snarare än begränsningar i arbetsminne” (Klem et al. 2015). Författarna undersökte hur meningsrepetition och språkliga förmågor utvecklades i en stor grupp av norska barn (216 st) mellan 4 och 6 års ålder.

 

METOD

Forskarna träffade alla barn vid tre tillfällen och varje gång gav de en meningsrepetitionsuppgift, en ordförrådsuppgift och en uppgift som prövar grammatisk uttrycksförmåga (fylla i sista ordet i en mening och använda rätt grammatisk ändelse). Utgångspunkten var att se om svag meningsrepetition reflekterar arbetsminne som då kan vara en separat ORSAK till långsam språkutveckling, eller om meningsrepetition i själva verket bara är ett annat mått på språklig förmåga och utvecklas i takt med de andra språkliga förmågorna.

 

SLUTSATS: MENINGREPETITION ÄR FRÄMST ETT MÅTT PÅ SPRÅKLIG FÖRMÅGA

Statistiska modeller användes för att se vilken teori som stämde bäst. En slutsats var att meningsrepetitionsförmåga hos yngre barn inte verkar påverka senare ordförråd och grammatisk uttrycksförmåga. Det visade sig snarare vara att dessa tre uppgifter mäter delar av samma ”språkliga förmåga” (se dock mitt tidigare inlägg om hur komplicerat ”språk” är). Författarna menar att vi måste se på meningsrepetition som en avancerad och sammansatt uppgift som kräver grammatisk förståelse och uttrycksförmåga, ordförråd, förmågan att tolka språkljud med mera.

 

Hur är det då för skolbarn med språkstörning? Vilka förmågor påverkar meningsrepetition där?

 

Riches (2012) undersökte vad som påverkar förmågan att repetera meningar hos engelskspråkiga skolbarn (6-7 år gamla) med språkstörning (23 barn) och utan språkstörning (39 barn).

 

METOD

Barnen fick göra en meningsrepetitionsuppgift, uppgifter som prövar arbetsminne och korttidsminne och en uppgift som prövar grammatisk uttrycksförmåga (försöksledaren ger en exempelmening och barnet ska berätta om en annan bild och använda samma grammatiska struktur).

 

SLUTSATS: ÄVEN HOS BARN MED SPRÅKSTÖRNING ÄR MENINGSREPETITION FRÄMST ETT MÅTT PÅ SPRÅKLIG FÖRMÅGA MEN MINNESFUNKTIONER SPELAR OCKSÅ ROLL.

Det var uppgiften som prövade grammatisk uttrycksförmåga som var starkast relaterad till resultaten i meningsrepetition. Meningar med mer komplicerad grammatisk struktur var svårare att upprepa än de med enkel grammatisk struktur, även om meningarna var lika långa. För barn med språkstörning verkade korttidsminne också spela en roll (mer roll än hos barn med typisk språkutveckling). Arbetsminne spelade också roll, men författarna diskuterar att det är väldigt svårt att separera ”vad som är vad” – är det arbetsminne eller är det språklig förmåga?

 

ALLTSÅ...

För att kunna repetera en mening korrekt så gör vi en representation av meningens betydelse (vi använder ”chunking” för att hålla hela meningen i minnet tills vi repeterar den). Om vi har svag språklig förmåga (t.ex. ordförråd eller grammatisk förmåga) så blir det svårt eller omöjligt att skapa den representationen. Det är en av anledningarna till att språklig förmåga spelar så stor roll när vi repeterar meningar.  Det är också därför individer med språkstörning ofta har så svårt att repetera meningar. Svagt arbetsminne (om vi väljer att se det som en separat förmåga) gör såklart att det kan bli ännu svårare, men vi kan inte säga att meningsrepetition är ett separat mått av minne. Detta gäller både för individer med och utan språkstörning.

 

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

Språkliga testbatterier innehåller ofta ett deltest med meningsrepetition. Eftersom det har visats vara en klinisk markör för språkstörning så är det ett viktigt test. En ”klinisk markör” är ett test som korrekt kan identifiera vem som har en svårighet och vem som inte har en svårighet. Archibald och Jonanisse (2009) visade att om man använde en gräns vid percentil 10 (de 10% av eleverna som fick lägst resultat på meningsrepetition) så identifierades 85% av de elever som faktiskt hade språkstörning (sensitivity) och 90% av de som inte hade svårigheter korrekt (specificity). Med andra ord så kunde de, med detta enkla test, hitta en majoritet av eleverna med språkstörning (men de missade fortfarande 15%), och också se vilka som inte har språkstörning (men identifierade också felaktigt att 10% av eleverna utan språkstörning hade svårigheter).

MEN när vi tolkar resultat på meningsrepetition måste vi vara medvetna om att det speglar många olika förmågor. Det gör att man kan misslyckas i ett meningsrepetitionstest av flera olika anledningar. Men det är troligt att brister i ”arbetsminne” i en majoritet av fallen inte är den viktigaste eller största orsaken.

Kliniskt sett så ger detta ytterligare teoretisk bas för att träning av ”minne” (när meningsrepetition är dålig) för att förbättra språklig förmåga inte är en bra idé – det är den språkliga förmågan vi måste träna (jag kommer säkert att återkomma till detta – men vill ni läsa något redan nu se t.ex. Melby-Lervåg et al., 2013).

Slutligen: ett svenskt examensarbete i logopedi undersökte vilka faktorer som påverkar meningsrepetition hos enspråkiga och flerspråkiga femåringar med typisk språkutveckling (Andersson & Magnusson, 2005). Deras slutsats var att ”man bör vara försiktig med att använda meningsrepetition som ett kliniskt test eftersom resultatet påverkas av en kombination av olika förmågor”. Jag håller inte med. Det är just precis därför som det är en bra klinisk markör för språkliga svårigheter!

Däremot så bör vi inte förenkla ett svagt resultat på meningsrepetition till att det bara handlar om ”minne”. Det riskerar att leda till felaktiga slutsatser om barnets språkliga förmåga och i förlängningen skulle detta även kunna leda till felaktiga insatser. Självklart måste vi också göra en full kartläggning av en individs språk för att kunna sätta in insatserna rätt!

Referenser:

Archibald, L. M. D., & Joanisse, M. F. (2009). On the sensitivity and specificity of nonword repetition and sentence recall to language and memory impairments in children. Journal of Speech, Language and Hearing Research, 52, 899-914.

Klem, M., Melby-Lervåg, M., Hagtvet, B., Lyster, S. A., Gustafsson, J. E., & Hulme, C. (2015). Sentence repetition is a measure of children's language skills rather than working memory limitations. Dev Sci, 18(1), 146-154.

Melby-Lervåg, M., & Hulme, C. (2013). Is working memory training effective? A meta-analytic review. Developmental Psyhology, 49(2), 270-291.

Riches, N. G. (2012). Sentence repetition in children with specific language impairment: an investigation of underlying mechanisms. Int J Lang Commun Disord, 47(5), 499-510.

Läs mer på svenska:

Andersson, F. & Magnusson K. (2005). Meningsrepetition som mått på arbetsminne och språkliga förmågor hos femåriga barn. Vetenskapligt arbete i logopedi, 20 p. Lunds Universitet. Handledare: Kristina Hansson.

Print Friendly and PDF