Den här veckan börjar jag undervisa sommarkursen i språkutveckling och språkstörningar hos skolbarn på logopedprogrammet vid New York University, och de senaste dagarna har jag ägnat åt att göra de sista uppdateringarna av kursplanen och förbereda de första föreläsningarna.
Jag har också läst en ny bok som jag kommer använda i min kurs framöver ”School-age Language intervention. Evidence-based practices” (Ukrainetz, 2015). Jag rekommenderar den varmt för både logopeder och pedagoger - den har forskningsbaserade kapitel om de flesta av de olika områden som elever med språkliga svårigheter kan behöva arbeta med.
Jag har tidigare skrivit om ett sätt man kan tänka för att välja fokus för våra språkliga behandlingar för skolbarn, men idag ville jag ge ytterligare ett perspektiv på hur och varför man ska välja behandlingsmål som är konkret klassrumsbaserade utifrån Ukrainetz (2015).
KLASSRUMSBASERAD SPRÅKBEHANDLING
Jag har de senaste åren samlat på mig mycket information om klassrumsbaserad språkbehandling (se tidigare inlägg: introduktion / läsförståelse), och hur man kan utgå från de språkliga kraven i klassrummet för att göra språklig behandling i skolåldern meningsfull och verkningsfull. Ukrainetz (2015) ger konkreta exempel på hur man kan tänka när man väljer behandlingsmål:
• VÄLJ EN SPECIFIK KLASSRUMSAKTIVITET SOM STARTPUNKT FÖR SPRÅKLIG BEHANDLING
Det första Ukrainetz uppmanar oss till att göra är att välja en övergripande klassrumsaktivitet som grund för den språkliga behandlingen/pedagogiska insatsen. Hon kallar dessa för ”significant life activities”.
• VILKA AKTIVITETER ÄR LÄMPLIGA?
Lämpliga aktiviteter är såna som kräver många språkliga/kognitiva förmågor, vilket gör att man kan arbeta med flera olika språkliga förmågor samtidigt inom samma aktivitet. Exempel på aktiviteter är att genomföra ett experiment i fysik/kemi, att förstå en lärobok i historia, att skriva en påhittad berättelse eller att ge en muntlig presentation i biologi.
Ukrainetz menar att man får välja ett par aktiviteter per elev och skolår som man arbetar med kontinuerligt. Klassrumsaktiviteterna som man väljer bör vara sådana som både elever, lärare (och föräldrar) tycker är viktigt prioritera. Sedan gör logoped/pedagog en ”aktivitetsanalys”: vad är styrkor och svagheter hos eleven i just denna aktivitet? Här räcker det inte med standardiserade tester, utan observationer, dynamiska bedömningar och intervjuer behövs för att göra en kartläggning.
Anledningen till att utgå från en aktivitet snarare än att utgå från olika förmågor man ser att eleven behöver arbeta på, är att det är lättare att se förbättring över en termin eller ett skolår om alla delförmågor hänger samman. Det gör också att det är lättare att mäta och följa framsteg vilket är motiverande för både elev, pedagog och/eller logoped.
“Anledningen till att utgå från en aktivitet snarare än att utgå från olika förmågor man ser att eleven behöver arbeta på, är att det är lättare att se förbättring över en termin eller ett skolår om alla delförmågor hänger samman. ”
• VAD SKA MAN ARBETA PÅ INOM AKTIVITETEN?
Även INOM en aktivitet så finns det oändligt många förmågor man skulle kunna arbeta med — hur väljer man vilka som ska prioriteras i språkbehandling? Ukrainetz (2015, s. 81) har några förslag även här:
Prioritera att arbeta med förmågor som:
- ...kan ge resultat förhållandevis snabbt, t.ex. grundstruktur för en berättelse vilket kan användas i många olika ämnen och sammanhang för att uttrycka sig bättre.
- ...leder till att studenten kan lära sig bättre och mer självständigt, t.ex. strategier för att märka när man inte förstår en text man läser.
- …kan användas tillsammans för att göra en stor skillnad i en specifik klassrumsaktivitet, t.ex. temporära ord: först/sen/till sist och hur man organiserar en förklarande text för en kemi-/fysik-/teknikrapport.
- …är det som hindrar effektiv kommunikation mellan elev och lärare mest, t.ex. förstå vad läraren vill/instruktioner.
Här är några exempel på klassrumsaktiviteter och de språkliga förmågor som man kan arbeta med inom dessa aktiviteter (Ukrainetz, Box 3.3., s. 81).
VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?
Jag gillar hur Ukrainetz ger tydliga exempel på hur klassrumsaktiviteter är uppbyggda av många olika språkliga och språkrelaterade förmågor, och hennes argument för hur man kan vinna på att välja en aktivitet och de delförmågor som den är uppbyggd av.
Det är viktigt att komma ihåg att man stärker det övergripande språket även om man utgår från en specifik aktivitet. Om man tittar på hennes exempel så använder vi pronomen och kausala konnektiver även i andra sammanhang än i påhittade historier, vi kan använda oss av morfologisk analys i flera olika läroämnen, och vi behöver ofta följa instruktioner i klassrummet. Men precis som Ukrainetz säger: när elev och pedagog ska utvärdera och se framsteg, så är det väldigt mycket tydligare om man har tagit ett stort steg framåt i en viss aktivitet som innan behandling var jättejobbig, än om man har tagit massa små steg som hjälper ”allt” litegrann, men som kanske inte ger så mycket konkret förbättring i någon situation.
Vad tror ni om det här ”tänket”? Är detta också något som logopeder som arbetar med skolbarn på logopedmottagningar (efter skoltid) skulle kunna utgå från för att göra språkbehandling (ännu) mer motiverande och relevant för elever med språkstörning?
Referens
Ukrainetz, T. A. (2015) (Ed.). School-age language intervention. Evidence based practices. Austin, TX: Pro-Ed Inc.