Vad elever med språkstörning har gemensamt (och inte)

En av mina favorittidskrifter när det gäller att hitta aktuell forskning om språkstörning i skolåldern är LSHSS - Language, Speech, and Hearing Services in Schools, utgiven av amerikanska logopedförbundet ASHA.

I april 2014 kom ett temanummer ut, ett så kallat Clinical Forum och denna gång var det “Reflections on improving clinical practice”. Två artiklar ur detta forum har jag redan sammanfattat delar av (”Varför teorier är viktiga” och "Berättande som behandling").

Idag vill jag rekommendera ytterligare en artikel ur detta temanummer, av logopeden Cheryl Scott - hon som också var medförfattare till studien jag sammanfattade förra veckan. Scott påminner oss om det självklara (men ändå så utmanande) att vi alltid behöver se de individuella behoven hos elever med språkstörning. Hon säger att

The single common feature shared by school-age children with language disorders is that they are in school every day and struggle with academic langauge in contexts of listening, speaking, reading and writing
— Scott (2014), p. 146

Detta var något som jag kan relatera till, och som jag tror att alla som arbetar med elever med språkstörning kan relatera till. ”Språkstörning” är inte ett enhetligt begrepp. Elever med språkstörning "ser" inte likadana ut. Dessutom: ju äldre eleverna är desto mer individuell är språkutvecklingen, och därmed också språkstörningen.

Varenda gång som jag får frågan ”vad behöver elever med språkstörning i skolan” så tvekar jag alltid lite innan jag svarar, för elever med språkstörning behöver få stöd där deras språkliga svagheter finns, och det måste alltid vara en helhetsbedömning. Självklart finns det vissa saker som alla elever med språkstörning skulle ha nytta av (och det är ofta anpassningar/pedagogik som alla elever har nytta av), men frågan var man ska prioritera och börja någonstans är svår, och måste vara individuell.

 Det enda som vi kan vara säkra på att  elever med språkstörning har gemensamt är att tillbringar sin tid i skolan, och att de kämpar med att uttrycka sig och förstå "skolspråket" både muntligt och skriftligt...

Det enda som vi kan vara säkra på att  elever med språkstörning har gemensamt är att tillbringar sin tid i skolan, och att de kämpar med att uttrycka sig och förstå "skolspråket" både muntligt och skriftligt...


MEN VAR SKA VI BÖRJA NÅGONSTANS?

Finns det då inte något vi kan säga att äldre elever med språkstörning "generellt" behöver.

Jo - Scott argumenterar för att tre områden nästan alltid kan vara en utgångspunkt när man ska prioritera språkliga behandlingsmål för äldre elever med språkliga svagheter:

  • Komplexa meningar (meningar med flera satser, särskilt adverbiella bisatser, objektsbisatser, och attributiva bisatser) - både förståelse och produktion 
  • Förklarande/informativ (”expository”) text - både förståelse och produktion
  • Verbstruktur (tempus/aspekt/kongruens – möjligtvis mer aktuellt för engelska än för svenska eftersom engelska har en mer komplicerad verbfras en svenska, men verb (t.ex. tempus och verbets placering i bisatser) är något som svenska barn med språkstörning också har svårt med)

Hon motiverar att dessa områden ska prioriteras för att större delen av tiden i skolan ägnas åt att bearbeta, förstå och producera talad och skriven text som har hög komplexitet och ofta är faktabetonad.

Jag har tidigare skrivit om att arbeta metalingvistiskt och visuellt med grammatik (formkodning) med elever med grav språkstörning, men Scott har arbetat metalingvistiskt och klassrumsbaserat med komplex grammatik i ett program som hon kallar ”BCL” (Building Complex Language – Balthazar & Scott, 2015) som jag kommer att följa upp och sammanfatta i en kommande post.

Scott håller med om att berättelser är en bra utgångspunkt i behandling, MEN hon säger också att från och med årskurs tre så är de flesta texter och klassrumssamtal i skolan faktabaserade och informationsbaserade, inte berättelser. Därför är det mycket viktigt att logopeder arbetar med informativ text, och lär elever med språkstörning hur dessa texter är uppbyggda, och inkorporerar både ordförråd, komplex meningsbyggnad och struktur i det arbetet. 


ytterligare en utmaning: NÄR "KAN MAN" SPRÅKET?

En annan utmaning som Scott lyfter fram är att veta när man (om man kommer dit) är "färdigbehandlad". För många lärare, logopeder, föräldrar och elever är detta aldrig en fråga som behöver ställas (tyvärr). Men om vi tänker på detta en stund: Att nå målen i skolan är en sak, men när har man lärt sig tillräckligt många ord? När använder man tillräckligt många komplexa meningar? Måste man använda komplexa meningar (ofta är det inte obligatoriskt att säga något i en elegant sammansatt mening - man kan också få fram samma meddelande med två huvudsatser)? På hur många nivåer kan man, och ska man, förstå en faktatext? Räcker det att kunna återge fakta eller ska man också kunna använda språket till att se helheter, dra slutsatser och relatera olika bitar till varandra? Och även om en elev med språkliga svagheter har kommit "ikapp" säg i årskurs tre, vad säger att inte svårigheterna kommer tillbaka i årskurs 8 på grund av ökade språkliga krav?

Vi utvecklar alla vårt språk genom hela livet, vilket elever med språkstörning också bör få göra - men deras språkliga svaghet gör att de inte utvecklar sitt språk spontant och endast med implicit lärande, utan de behöver explicit och individualiserad undervisning.


Imorgon åker jag till Madison, WI, och på fredag presenterar de första resultaten från min avhandlingsstudieSymposium on Research in Child Language Disorders (SRCLD). Självklart kommer jag att sammanfatta de resultaten även här på forskningsbloggen. Jag räknar också med att komma hem till New York med ny inspiration och ny spännande forskning att berätta för er alla om!


Referenser:
Balthazar, C., & Scott, C. (2015). The place of syntax in language assessment and intervention. In T. Ukrainetz (Ed.), School-age language intervention: Evidence-Based Practices. Austin, TX: Pro-Ed.

Scott, C. M. (2014). One size does not fit all: improving clinical practice in older children and adolescents with language and learning disorders. Language, Speech and Hearing Services in Schools, 45(2), 145-152.