Rörelseträning för dyslexi?

Något som har dykt upp i mitt flöde och här och där i media (igen) de senaste månaderna är motoriska träningsprogram med olika rörelsesekvenser för att bland annat förbättra läsförmågan hos elever med dyslexi.

Eftersom jag också nyligen hörde det utmärkta SR programmet Psykobabblarna om pseudovetenskap i bl.a. skolan (rekommenderas!) så tänkte jag att jag skulle försöka hitta vad för vetenskaplig evidens det finns för rörelseträning/senso-motorisk träning för dyslexi.

Först en kort definition av dyslexi: dyslexi är specifika svårigheter med avkodning (och ofta stavning) som sin främsta grund i svårigheter med språkets ljudsystem (fonologi). Det är alltså en språklig inlärningssvårighet som drabbar en viss del av läsförmågan. (Vad vi faktiskt pratar om när vi pratar om dyslexi kan dock diskuteras – se mitt tidigare inlägg om detta).

Men... om vi tänker att dyslexi är en språkligt baserad inlärningssvårighet - hur skulle då rörelseträning kunna hjälpa?

 


VAR KOMMER BEHANDLINGEN IFRÅN?

EN AV VÅRA VIKTIGASTE FRÅGOR!

ALLA sorters behandlingar kommer nånstans ifrån - har en teori bakom sig.

Som jag har skrivit om tidigare är den teoretiska grunden vi arbetar från väldigt viktig att vara medveten om. Det existerar inte evidens i form av vetenskapliga studier för allt logopeder och pedagoger gör, men väljer vi ett visst arbetssätt så måste vi vara medvetna om den teoretiska grunden - vi måste vara helt klara på VARFÖR något borde fungera. Även om den stora randomiserade behandlingsstudien kanske saknas, så kan vi då undvika behandlingssätt som baseras på ålderdomliga/felaktiga/förenklade teorier (se Kamhi, 2014).
 

TEORIERNA BAKOM RÖRELSETRÄNING

Det finns teoretisk grund till rörelseträning (eller senso-motorisk träning som det också kallas) för inlärningssvårigheter. Denton (2011) beskriver att det var på 60- och 70-talen som det dök upp olika rörelseprogram. Dessa var baserade på teorier som menade att inlärningssvårigheter beror på neurologisk oordning (neurological disorganization), och sen utveckling av dominans av vänster/höger hjärnhalva. En annan relaterad teori är att inlärningssvårigheter beror på underutveckling av cerebellum (lillhjärnan) vilket leder till svårigheter med automatisering av t.ex. läsförmågan. Cerebellum är central för våra senso-motoriska funktioner som balans, initiering, planering och koordination av rörelser.

Systematisk rörelseträning (med specifika, ofta individualiserade rörelser) skulle alltså hjälpa hjärnan att “organisera sig”, göra kopplingarna mellan hjärnhalvorna bättre, och öka den grundläggande perceptuella förmågan genom att gå tillbaka till tidigare stadier i utvecklingen, och genom detta stimulera lillhjärnans utveckling.

Det har påståtts att sådan träning skulle hjälpa barn med dyslexi, ADHD, generella inlärningssvårigheter, autismspektrumstörningar och hjärnskador.

Dessa teorier har sedan länge blivit motbevisade eller mycket utvecklade (och är nu snarare exempel på neuromyter) och är nu sedda som ålderdomliga och grovt förenklande av vårt komplicerade neurologiska system, men träningsprogram som bygger på dessa teorier fortsätter att marknadsföras och användas.

Det finns också dyslexitest (främst inom den engelskspråkiga världen) som innehåller både balanstest och testning av grovmotorik, vilket också härstammar från dessa teorier. En relativt nypublicerad och välkontrollerad studie med över 100 vuxna med dyslexi (Loras och kollegor, 2014) drog dock slutsatsen att balans och läsförmåga inte systematiskt hänger samman.

Dessa teorier har sedan länge blivit motbevisade eller mycket utvecklade, och är nu sedda som ålderdomliga och grovt förenklande av vårt komplicerade neurologiska system


Det som är viktigt att poängtera är att det självklart finns individer med dyslexi OCH olika former av motoriska svårigheter (som också kan behövas tränas!). Men det är en stor skillnad jämfört med att säga att motorisk träning i sig hjälper mot dyslexi eller andra inlärningssvårigheter.
 

FORSKNINGSBAS OCH EVIDENS

En stor metastudie gjord redan i början på 80-talet som inkluderade 180 studier (Kavale & Mattson, 1983), hittade en extremt liten positiv effekt av motorisk träning på läsförmåga (d=0.08), som inte kan anses vara tillräckligt stor för att vara kliniskt relevant.

Denton (2011), Hyatt (2007) och Hyatt och kollegor (2009) har sammanställt forskning från de senaste 25 åren och konstaterar att den evidens som finns är av mycket låg kvalitet (jämförsgrupper saknas eller används på fel sätt, svag definition av inlärningssvårigheter, de tester som används är inte validerade på något sätt), och att förbättringen av läsförmågan efter motorisk träning är mycket liten eller icke-existerande.

Dorothy Bishop - en av mina största språkforskningsidoler (som också har en väldigt bra, informativ och rolig blogg om bland annat språkutveckling och språkstörningar)  - har också aktivt uttalat sig emot motoriska träningar och den “forskning” som finns. I en artikel från 2007 sammanfattar hon två studier som påstår att motorisk träning hjälper vid dyslexi (DDAT, senare Dore Programme), publicerade i den erkända tidskriften Dyslexia (Reynolds och kollegor, 2003; 2007).

Bishop (2007) går noggrant igenom alla problem som dessa studier har, och visar tydligt att det inte finns någon support för Reynolds påståenden att motorisk träning förbättrar lässvårigheter, särskilt inte hos elever med dyslexi (också för att endast ett fåtal av eleverna som ingick i studien hade diagnosticerad dyslexi!). Reynolds två artiklar fick ytterligare runt 10 publicerade kritiska kommentarer från forskarvärlden som kritiserade deras forskning (t.ex. Rack och kollegor, 2007).

Forskningen som finns visar alltså antingen att senso-motorisk träning inte förbättrar läsförmågan hos elever med dyslexi, eller så har studierna har stora brister i sin design. Det saknas också ännu större, väldesignade studier som stödjer dessa behandlingar.
 

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

Vi bör (och som logoped måste man) arbeta evidensbaserat med elever med språk- läs- och skrivsvårigheter. Att vara evidensbaserad handlar lika mycket om att veta vad man INTE ska göra, som att veta vad man ska göra.

Språk-, läs- och skrivsvårigheter, ADHD, och autismspektrumstörningar drabbar många barn och elever, får stora konsekvenser för både individen och familjen, och det finns därför också mycket pengar att tjäna på att utveckla och sälja en behandling.
 

Att vara evidensbaserad handlar lika mycket om att veta vad man INTE ska göra, som att veta vad man ska göra



Senso-motorisk träning av inlärningssvårigheter lovar mycket, men forskningen som finns är bristfällig och visar att eventuella effekter som finns är mycket små. Varför är det då fortfarande något som används?

Jag tror att grunden är god: vi vill alla hjälpa elever med svårigheter(!). När en enkel och straightforward metod (som t.ex. motorisk träning 2*10 minuter dagligen) lovar otroliga resultat, uppbackat av anekdoter och "studier" som “bevisar” att det är effektivt, och med en presentation som låter vetenskaplig, så är det lätt att falla. Träningen är baserad på felaktiga men attraktiva koncept som är lätta att förstå, till skillnad från den komplicerade verkligheten: språk, inlärning och kommunikation är komplicerat.

Viktigt att poängtera är att det finns mycket god evidens för att fysisk aktivitet generellt har visat sig vara bra för att förbättra t.ex. exekutiva funktioner hos vuxna. Men det är något helt annat än att säga att specifika rörelser omorganiserar hjärnan för att förbättra en specifik funktion!

Slutligen tycker jag att jämförelsen mellan senso-motorisk träning och arbetsminnesträning för dyslexi är intressant: båda tränar ju “nåt annat” än det man faktiskt vill förbättra. Men det finns flera viktiga skillnader.

Arbetsminnesträning vilar på mycket starkare teoretisk grund, och det finns många väldesignade och stora studier som undersöker effekten av arbetsminnesträning. Tyvärr så verkar förbättringarna i arbetsminne som man kan se inte tydligt generalisera till förbättrad språk- och läsförmåga (som jag har skrivit om tidigare), även om detta fortfarande är något som diskuteras. Som logoped rekommenderar jag just nu därför inte arbetsminnesträning till något annat än att förbättra just den typ av arbetsminne som tränas  – inte för att förbättra kärnsvårigheterna med språk och läsning som finns vid dyslexi eller språkstörning.

Motorisk träning för att förbättra läsförmåga vid dyslexi är pseudovetenskap. Det vilar på en mycket svag teoretisk grund och det finns inga väldesignade studier som visar på positiva effekter. Som logoped skulle jag därför aldrig rekommendera motorisk träning för att förbättra inlärningssvårigheter, och ser jag att eleven har uttalade motoriska svårigheter utöver inlärningssvårigheterna så måste en expert inom detta område (sjukgymnast eller arbetsterapeut, eller helst ett team) göra en bedömning och en behandlingsplan, utifrån evidensen inom deras fält.


Har ni några andra metoder som ni är skeptiska kring eller är nyfikna på evidensen kring - skriv gärna till mig så kan jag göra en litteratursökning!
 

För mer läsning/lyssning om neuromyter i skolan:

Per Kornhalls kolumn i Skolvärlden (2014) 
Psykobabblarna: Osmarta hjärnrörelser i klassrummet (2016) 


Referenser

Bishop, D. V. (2007). Curing dyslexia and attention-deficit hyperactivity disorder by training motor co-ordination: miracle or myth? Journal of Paediatrics and Child Health, 43(10), 653-655.

Denton, C. A. (2011). Physical exercise and movement-based interventions for dyslexia. Perspectives on Language and Literacy, 37(1), 27-31.

Hyatt, K. J., Stephenson, J., & Carter, M. (2009). A review of three controversial educational practices: Perceptual motor programs, sensory integration, and tinted lenses. Education and Treatment of Children, 32(2), 313-342.

Kamhi, A. G. (2014). Improving clinical practices for children with language and learning disorders. Language Speech and Hearing Services in Schools, 45(2), 92-103.

Kavale, K., & Mattson, P. D. (1983). “One jumped off the balance beam”. Meta-analysis of perceptual-motor training. Journal of learning disabilities, 16(3), 165-173.

Loras, H., Sigmundsson, H., Stensdotter, A. K., & Talcott, J. B. (2014). Postural control is not systematically related to reading skills: implications for the assessment of balance as a risk factor for developmental dyslexia. PLoS One, 9(6), e98224.

Rack, J. P., Snowling, M. J., Hulme, C., & Gibbs, S. (2007). No evidence that an exercise-based treatment programme (DDAT) has specific benefits for children with reading difficulties. Dyslexia, 13(2), 97-104.

Reynolds, D., Nicolson, R. I., & Hambly, H. (2003). Evaluation of an exercise-based treatment for children with reading difficulties. Dyslexia, 9(1), 48-71.

Reynolds, D., & Nicolson, R. I. (2007). Follow-up of an exercise-based treatment for children with reading difficulties. Dyslexia, 13(2), 78-96.

 

 

Print Friendly and PDF