Varför (åter)upptäcks ibland språkstörning i skolåldern?

Veckans inlägg är lite försenat eftersom jag är mitt inne i den sista datainsamlingsperioden för den här gången, och det är extremt mycket att göra. Nu är alltså sista chansen för elever med språkliga svårigheter i årskurs 4 att anmäla sig till att vara med i min avhandlingsstudie! ☺ (ja, jag tar fortfarande emot anmälningar!)

Som många av er kanske vet är mitt forskningsområde språkutveckling och språkstörningar hos skolbarn och ungdomar. Detta är ett relativt ”nytt” område, eftersom logopedisk och psykolingvistisk forskning inom området språkstörning traditionellt har fokuserat på språkutveckling och språkstörningar hos små barn och förskolebarn. Vad som ”hände sedan” med dessa barn när de växte upp fanns det mycket lite information om. De senaste 20-25 åren har detta ändrats, och nu ser läget annorlunda ut, även om vi fortfarande behöver lära oss mer.

Joffe och Nippold pekar ut några områden där kunskap fortfarande behövs i en artikel från 2012 – det sker kunskapsframsteg hela tiden, men det finns fortfarande mycket att göra! De menar att vi behöver bättre kunskap om 

  • Hur vi kan upptäcka fler av de elever som har språkstörning i våra klassrum (och upptäcka dem tidigare!) 

  • Hur elever med mer sammansatt problematik (språkstörning + andra inlärningssvårigheter och/eller koncentrationssvårigheter) klarar sig under skoltiden och även upp i vuxenlivet

  • Hur vi kan bättre stödja elever med språkstörningar och hitta effektiva behandlingsmetoder

De ger flera exempel från den brittiska skolvärlden, men detta tycker jag stämmer väl även utifrån en svensk kontext. Och ja(!), som forskare drömmer jag om att kunna hitta och utvärdera bra klassrumsbaserade behandlingsmetoder, och jag håller också med om att forskningen har varit för inriktad på de som har ”specific language impairment” (specifik språkstörning) vilket exkluderar många av de barn som har språkliga svårigheter OCH koncentrationsproblematik, motoriska svårigheter eller svårigheter med socialt samspel/pragmatik (t.ex. inom autismspektrumet). Idag vill jag skriva kort om hur det kan vara så att en språkstörning kan gå ”oupptäckt” upp i skolåldern.
 

"ILLUSORY RECOVERY"

Forskarna Scarborough och Dobrich publicerade en studie redan 1990 där de hade följt två grupper av barn över en längre tid: en grupp med språkförsening/språkstörning och en grupp utan språkförsening. De tittade på expressivt språk i en leksituation (grammatisk komplexitet, uttal, yttrandelängd, och antal olika ord) mellan barnen var 2,5 och 5 år gamla, vid sex utspridda tillfällen. Vid två av tillfällena gjordes också standardiserade språktester (ordförståelse, grammatik, fonologi). Sedan följdes barnen upp i slutet av årskurs 2, när de var 8 år gamla, med tester inom läsning (avkodning och läsförståelse) och ordförståelse.

Vad de såg var att barnen med språkförsening såg ut att ”komma ikapp” sina jämnåriga runt 4-5 år (detta gällde expressivt språk), men sedan i årskurs 2 så hade gapet ökat till de jämnåriga utan språkförsening (se figur nedan). De kallade detta för ”illusory recovery” eller i min översättning ”skenbar förbättring”.
 

Scarborough och Dobrichs schematiska bild över "illusory recovery" (1985, 1990).

Scarborough och Dobrichs schematiska bild över "illusory recovery" (1985, 1990).

Deras studie var väldigt liten (totalt 12 barn) men svårigheter med läs- och skrivinläning och läsförståelse eller svårigheter med muntligt och skriftligt berättande hos elever som tidigare har haft språkförsening eller haft en språkstörningsdiagnos i förskoleåldern är sedan något som många andra studier har bekräftat - några kommer jag redogöra för vid ett senare tillfälle (se t.ex. Catts, Fey, Tomblin, & Zhang, 2002; Fey, Catts, Proctor-Williams, Tomblin, & Zhang, 2004; Magnusson & Nauclér, 1990).

Vad beror det på då att barnen som ser ut att ha kommit ikapp sina jämnåriga med språket vid 4-5 års ålder ”halkar efter” igen?

Jo, det är när de språkliga kraven blir större än förmågan. Det kan vara vid skolstart och läs- och skrivinlärning. Det kan också vara i årskurs 4 eller 5 när faktatexterna blir längre och den tekniska läsningen (avkodning) måste vara automatiserad och större krav ställs på läsförståelse och självständig inlärning genom det skrivna ordet. Det kan också vara i högstadiet… Jag vill därför påstå att den ”skenbara förbättringen” kan hänga med ganska länge. Nedan har jag gjort min egen schematiska graf på hur jag tänker att det kan vara.

Bilden visar språkutvecklingen hos tre elever, där två elever har språkstörning. Barnen med språkstörning ser ut att ha kommit ikapp sin jämnåriga kamrat vid ca 4-5 års ålder, men elev 2 halkar efter igen från lässtart, och elev 1 halkar efter igen från mitten/slutet av mellanstadiet. 

Bilden visar språkutvecklingen hos tre elever, där två elever har språkstörning. Barnen med språkstörning ser ut att ha kommit ikapp sin jämnåriga kamrat vid ca 4-5 års ålder, men elev 2 halkar efter igen från lässtart, och elev 1 halkar efter igen från mitten/slutet av mellanstadiet. 

I just studien av Scarborough och Dobrich (1990) kan resultaten också delvis förklaras av vilken typ av kontext som man valde att analysera språket i. Det finns många studier som visar att språklig komplexitet är som lägst i konversation och leksituationer, men högre om man ska berätta en berättelse, eller förklara något (se också mina tidigare inlägg om berättande). Hade de analyserat barnens berättelser vid fyra-fem år så kanske inte de barn med språkförsening sett likadana ut som de barnen med typisk språkutveckling. 
 

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

Under mina år som kliniskt arbetande logoped så var det inte ovanligt att jag träffade elever som fick sin första språkstörningsdiagnos i skolåldern. De kom oftast med frågeställning "Dyslexi?", eller frågeställning ”Annat?” från skolhälsovården (för skillnad mellan dyslexi och språkstörning, läs här). Det betyder inte att språkstörningen inte fanns där från början. Språkstörning är en medfödd svaghet i att bearbeta och lära sig språk som gör att man har svårt att lära sig sitt modersmål. Men ibland är det så att språkstörningen inte ”syns” förrän de språkliga kraven i skolan blir större.

Precis som (Joffe & Nippold, 2012) menar i sin artikel, så behöver vi vara bättre på att upptäcka dessa barn i klassrummet – de som kanske var ”sena” språkligt som små barn, men sedan, i förskoleåldern ”kom ikapp”. För vissa av dessa barn kommer deras språkliga svaghet att leda till inlärningssvårigheter i skolan, och det är oerhört viktigt, både för inlärning, vidare skolgång och självkänsla att få rätt stöd, hjälp och förståelse, i tid.

Det som jag tänker på från ett logopediskt perspektiv också är att inte helt släppa de barn med språkstörning som verkar ha kommit ikapp sina jämnåriga, och som kanske t.o.m. inte uppfyller kriterierna för en formell diagnos längre. Det är självklart underbart och väldigt positivt när barnen utvecklas språkligt, och självklart är det inte så att ALLA elever som haft en tidigare språkförsening/språkstörning får svårigheter i skolan. Men för vissa är det så. Och om vi har uppföljningar på dessa elevers läs- och skrivutveckling och utveckling av mer komplext språk så kan vi kanske upptäcka dessa elever tidigare, och sätta in tidigare anpassningar och insatser.

Kunskapen har ökat enormt om dyslexi i den svenska skolan de senaste 15 åren – jag hoppas att språkstörning ska få ta mer plats nu!


Referenser

Catts, H. W., Fey, M. E., Tomblin, J. B., & Zhang, X. (2002). A longitudinal investigation of reading outcomes in children with language impairments. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 45, 1142-1157.

Fey, M. E., Catts, H. W., Proctor-Williams, K., Tomblin, J. B., & Zhang, X. (2004). Oral and written story composition skills of children with language impairment. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 47(6), 1301-1318.

Joffe, V. L., & Nippold, M. A. (2012). Progress in understanding adolescent language disorders. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 43, 438-444.

Magnusson, E., & Nauclér, K. (1990). Reading and spelling in language-disordered children–linguistic and metalinguistic prerequisites: report on a longitudinal study. Clinical Linguistics & Phonetics, 4(1), 49-61.

Scarborough, H. S., & Dobrich, W. (1990). Development of children with early language delay. Journal of Speech & Hearing Research, 33, 70-83.