Språkstörning, alkohol och kriminalitet - vad behöver vi göra?

Jag skriver detta blogginlägg på planet på väg hem från Australien. Min tanke var först att (äntligen 😃) ha ett australientema eftersom Journal of Clinical Practice of Speech Language Pathology, som är Australiensiska logopedförbundets vetenskapliga tidskrift, fokuserade på DLD/språkstörning i sitt senaste nummer... men eftersom internet inte fungerar på detta flygplan, så får ni hålla er till nästa inlägg.

Jag letade istället i mina artikelgömmor och hittade en brittisk studie som är en del av ett större projekt som har följt 242 barn med språkstörning i England från de att de var 7 år till att de var runt 25 år gamla. Forskarna ville specifikt undersöka om unga vuxna med identifierad språkstörning hade högre sannolikhet att missbruka alkohol eller ha negativ kontakt med polisen än en grupp matchade jämnåriga utan språkstörning (Winstanley, Webb & Conti-Ramsden, 2018).

Det första jag vill förklara är dock varför forskarna ens ställde denna fråga (som säkert kan verka provocerande för en del!).
 

Oupptäckt språkstörning och kriminalitet

Det finns nu relativt mycket forskning som visar att en stor proportion ungomar/unga vuxna i fängelse och de som har kontakt med “youth justice services” har språk-, läs- och skrivsvårigheter (t.ex. Bryan et al. 2007, 2015, Snow och Powell, 2008). Tidigare studier har visat att 19-75% av unga gärningsmän och -kvinnor får resultat på språktester som tyder på oupptäckt språkstörning (t.ex. Bryan et al. 2007, Snow et al. 2016). Detta ska jämföras med att i hela befolkningen så finns språkstörning hos mellan 7-10% (Norbury et al. 2016).

gavel-568417_1920.jpg

Det som dessa studier har gemensamt är att de har testat unga/unga vuxna som redan har hamnat i rättssystemet, och att i de allra flesta fall så har dessa personers språkstörning inte uppmärksammats eller upptäckts tidigare, vilket alltså gör att de inte heller har fått något stöd.

Winstanley, Webb och Conti-Ramsden (2018) ville därför undersöka hur stor proportion av de unga vuxna som har haft en språkstörningsdiagnos sedan de var barn hade haft kontakt med rättssystemet, och även undersöka alkohol- och drogvanor samt självrapporterat aggresivt beteende i samma grupp med personer.
 

Metod

56 unga vuxna (23-26 år gamla, 25% kvinnor) med språkstörning deltog i studien. Dessa personer matchades med 88 unga vuxna med typisk språkutveckling som vuxit upp/gått skola/bodde i samma områden som deltagarna med språkstörning. Grupperna matchades också på familjeinkomst (vid 16 års ålder) och på socioekonomisk status samt om de talade fler språk än engelska i hemmet.

Språktester (tre deltest ur CELF-4) visade att deltagarna med språkstörning presterade 1-2 standardavvikelser under medel för normeringsgruppen och att detta var signifikant lägre än jämförsgruppen som presterade genomsnittligt. Deltagarna med språkstörning presterade också signifikant lägre på ett ickeverbalt test än jämförsgruppen, men här presterade samtliga deltagare inom genomsnittsområdet.

Deltagarna fick svara på frågor inom följande områden

  • Bruk av alkohol och droger (hur ofta/hur mycket/med vem)
  • Kontakt med polisen (trouble with the police/told off or asked to move on by the police/stopped and/or searched by the police/warned by a police/been arrested by the police - ja/nej-frågor)
  • Brott mot lag/aggression (Achenback Adult self-report)

Utöver dessa frågor så användes tre deltest ur språkbatteriet CELF-4 som är normerat upp till 22 år på engelska samt ett test för att mäta ickeverbal förmåga.
 

Resultat

Bruk av alkohol och droger

84% av deltagarna rapporterade att de drack alkohol, men det fanns signifikanta skillnader mellan grupperna. Deltagarna med språkstörning rapporterade att de drack alkohol i mindre utsträckning än jämnåriga (färre dagar berusade, mindre mängd alkohol/gång och senare alkoholdebut. Däremot så rapporterade fler/större proportion deltagare med språkstörning att de drack alkohol ensamma (31% av deltagarna med språkstörning, 11% av deltagarna med typisk språkutveckling), och denna skillnad var signifikant.

Endast 9% av deltagarna rapporterade att de använde andra droger, och åter igen så var det fler deltagare i jämförsgruppen än i gruppen unga vuxna med språkstörning.
 

Kontakt med polisen

Mellan 10-15% av deltagarna med språkstörning och mellan 15-40% av deltagarna utan språkstörning hade haft negativ kontakt med polisen. 5% av deltagarna med språkstörning och 10% av deltagarna utan språkstörning hade fått varningar/blivit arresterade.

Statistiska beräkningar visade att deltagare utan språkstörning var mellan 2.5-3 gånger mer sannolika att ha haft negativ kontakt med polis (trouble with the police/told off or asked to move on by the police) jämfört med de som hade språkstörning.

Inga signifikanta skillnader mellan grupperna hittades vad gäller att bli stannade och genomsökta av polis eller varningar/arresteringar).
 

Brott mot lag/aggression

Deltagare utan språkstörning hade signifikant lägre poäng på aggressionsskalan än de med språkstörning, men inga deltagare hade poäng som visade på så stora agressionsproblem att de skulle ha klinisk relevans. Inga skillnader mellan grupperna fanns på frågor som handlade om att bryta mot lagen.
 

Varför är detta intressant?

Winstanley, Webb och Conti-Ramsden (2018) visade att unga vuxna med en känd/upptäckt språkstörning inte har större sannolikhet att ha haft negativ kontakt med polisen, eller större bruk av alkohol och droger. Tvärtom - när det fanns skillnader mellan grupperna så var det deltagarna med typisk språkutveckling som brukade alkohol i större utsträckning och som hade haft mer negativ kontakt med polisen.

Tvärtom - när det fanns skillnader mellan grupperna så var det deltagarna med typisk språkutveckling som brukade alkohol i större utsträckning och som hade haft mer negativ kontakt med polisen.

Detta är intressant eftersom tidigare studier visat att det är en stor proportion av unga vuxna i rättssystemet som har oupptäckt språkstörning. Forskarna menar att detta visar vilka långtgående konsekvenser just oupptäckta språkstörningar kan ha, och hur tidig upptäckt (och intervention!) kan ha en skyddande effekt (se också Bryan et al. 2015). Samtliga deltagare med språkstörning i denna studie gick på språkförskolor/språkskolor/språkklasser i England, och har haft stöd genom hela skoltiden, och samtliga deltagare hade också tagit studenten. 

Winstanley, Webb och Conti-Ramsden refererar också till flera tidigare studier som visar att barn i riskzonen för senare akademiska problem eller kriminalitet (oavsett orsak), är hjälpta av tidiga insatser. En viktig slutsats av denna studie är alltså att det är värt att satsa på tidiga insatser, forskarna nämner siffror från England som menar att språkliga insatser genom skoltiden för en 16-åring kostar runt 200 000 pund, men om samma 16-åring hamnar i fängelse så är totalkostnaden istället 300 000 pund (Hartshone, 2006). Att tänka långsiktigt har alltså både personliga och samhällsekonomiska effekter.

Att deltagarna med språkstörning skattade sig själva som något mer aggressiva (på gruppnivå) och att en större proportion deltagare med språkstörning sa att de drack alkohol ensamma kan relateras till de negativa sociala effekter som en språkstörning kan ha för individen. Forskarna påpekar dock detta inte ledde till mer lagöverträdelser eller mer negativa kontakter med polisen för gruppen som deltog i denna studie. Det var också en lika stor proportion av deltagarna med och utan språkstörning som drack alkohol tillsammans med vänner, men deltagarna med språkstörning rapporterade att de drack mindre mängd alkohol totalt sett.

Sjävklart finns flera begränsningar med denna studie (som det finns med alla studier). Det är möjligt att det finns faktorer som forskarna inte kontrollerade för som kan förklara skillnaden mellan grupperna, och det är inte heller säkert att deltagarna är representativa för hela befolkningen (eller att dessa data är representativa för Sverige, där patrullerande poliser troligtvis är mindre vanliga än i England, och där publivet ser annorlunda ut). 

Jag tänker ändå att dessa resultat belyser att det (troligtvis) inte är språkliga svårigheter i sig som gör att unga vuxna hamnar i kriminalitet, men att inte få rätt stöd och hjälp för språkliga och kommunikativa svårigheter troligtvis gör risken större. Tidig upptäckt och stöd genom förskola och skola kan alltså verka skyddande, och har troligtvis också en långsiktig samhällsekonomisk positiv effekt.

Så vad behöver vi göra? Vi behöver se till att vi upptäcker språkstörning tidigt, och se till att alla barn och unga med språkstörning får det stöd och de insatser de behöver genom skolåren!
 

Glad påsk önskar Anna Eva och forskningsbloggen! 

 

Referenser

Bryan, K., Freer, J., & Furlong, C. (2007). Language and communication difficulties in juvenile offenders. International Journal of Language & Communication Disorders42(5), 505-520.

Bryan, K., Garvani, G., Gregory, J., & Kilner, K. (2015). Language difficulties and criminal justice: the need for earlier identification. International journal of language & communication disorders50(6), 763-775.

Hartshone, M., 2006, The Cost to the Nation of Children’s Poor Communication. I CAN talk series: Issue 2 (London: I Can).

Norbury, C. F., Gooch, D., Wray, C., Baird, G., Charman, T., Simonoff, E., . . . Pickles, A. (2016). The impact of nonverbal ability on prevalence and clinical presentation of language disorder: evidence from a population study. J Child Psychol Psychiatry, 57(11), 1247-1257. doi:10.1111/jcpp.12573

Snow, P. C., & Powell, M. B. (2008). Oral language competence, social skills and high‐risk boys: What are juvenile offenders trying to tell us?Children & Society22(1), 16-28.

Snow, P. C., Woodward, M., Mathis, M., & Powell, M. B. (2016). Language functioning, mental health and alexithymia in incarcerated young offenders. International journal of speech-language pathology18(1), 20-31.

Winstanley, M. , Webb, R. T. and Conti‐Ramsden, G. (2018), More or less likely to offend? Young adults with a history of identified developmental language disorders. International Journal of Language & Communication Disorders, 53: 256-270.

Print Friendly and PDF