Språkstörning i skolåldern - evidens för direktbehandling

Gott nytt 2017 alla läsare!

Hoppas ni haft sköna jul- och nyårsdagar och är redo för ett nytt år med forskningsbloggen!

Nu börjar snart ännu en termin i skolan, där så många som var femte elev är i behov av särskilt stöd, och tre av tio barn har någon form av funktionsnedsättning som riskerar att hindra möjligheten till delaktighet och lärande på lika villkor om inte rätt insatser sätts in. Dessa siffror är från ett utmärkt debattinlägg som nyligen publicerades, som argumenterar för behovet av fler kompetenser inom skolhälsovården - både elever, lärare och andra professioner som finns nu i skola och skolhälsovård skulle vinna på att ha logopeder, arbetsterapeuter och fysioterapeuter i skolan (Gulstrand, Kåhlin och Jutterdal, 2017)!

I mitt första inlägg för i år vill jag sammanfatta en studie av Ebbels och kollegor (2016) som drar slutsatsen att direktbehandling hos logoped för skolbarn och äldre elever med generell språkstörning ger mätbara positiva effekter på elevernas språk!

Detta är mycket viktig kunskap! Forskning på behandling för elever i skolåldern (särskilt de med generell språkstörning) har länge varit något som saknats, och det finns också vitt spridda föreställningar om att det inte ‘går’ att behandla språk för äldre elever, och att direktbehandling inte är något som ska prioriteras efter det att elever har börjat skolan. Detta är också något som författarna tar upp i artikeln, så denna föreställning verkar inte bara finnas i Sverige, utan även i England.
 

Forskningsfrågor

Ebbels och kollegor ville svara på följande frågor:

  • Ger individuell behandling hos logoped en positiv effekt på utvalda språkliga mål jämfört med obehandlade språkliga mål hos äldre skolbarn (9-17 år) med språkstörning?
  • Gör språkförståelsesvårigheter (impressiv/generell språkstörning) eller en diagnos av autismspektrumstörning att logopedbehandling blir mindre effektiv?
  • Finns det någon skillnad mellan pojkar och flickor eller ålders- /stadiegrupper (9-11 år, 11-14 år och 14-16 år) vad gäller behandlingsframsteg?
     

Metod

72 elever deltog i studien. Alla elever gick på en specialskola för elever med språkstörning i England. På skolan har varje elev behandling individuellt eller i par med ‘sin’ logoped en till två gånger i veckan (ibland mer efter behov), och åtminstone ett gruppbehandlingstillfälle i veckan. Eleverna får också undervisning som är planerad tillsammans av lärare och logoped i många ämnen och många får också hjälp av arbetsterapeuter på skolan.

Det som utvärderades i studien var effekten av elevernas individuella logopedbehandling över en termin. 88% av eleverna som deltog hade impressiva svårigheter (språkförståelsesvårigheter), 28% hade en autismspektrumstörningsdiagnos, och knappt en tredjedel var flickor.

Varje logoped valde ut ett eller flera språkmål till den elev som de arbetade med, i snitt blev det 1.67 mål per elev. Målen valdes ut i samråd med föräldrar och lärare utifrån vad som skulle vara mest funktionellt och förbättra elevens vardagsliv skola och hemma.

Logopeden valde dessutom ut ett språkligt område som fungerade som ‘kontroll’ dvs. språkmål som man inte arbetade med under terminen. Detta var för att man skulle kunna se om språkmålet som man arbetade på individuellt under terminen förbättrades mer än kontrollmålet.

Expressiva språkmål var oftast olika grammatiska strukturer och ordmobilisering, och vad gäller impressiva språkmål var det vanligaste att arbeta med specifika ord för att öka ordförrådet. Pragmatiska mål och akademiska mål var färre eftersom detta oftast sker i gruppbehandling på den aktuella skolan, och det fanns heller inga läsmål eller mål inom fonologisk medvetenhet med eftersom skolan har en särskilt utbildad lärare som arbetar med detta.

De individuella behandlingstillfällena var runt 30 minuter långa och eleverna arbetade mellan 0.5-10.5 timmar på varje mål.

Här följer några exempel på språkliga mål som logopederna arbetade med och exempel på kontrollmål (Ebbels et al. 2016, s. 5).

För mer exempel på språkmål och och också exempel på vilka behandlingsmetoder som användes - se s. 10-12 i artikeln. För grammatiska mål användes generellt Ebbels metod Shape Coding som jag har skrivit om i detta inlägg.

I slutet av terminen så utvärderades alla mål som % uppnått (t.ex. kunde 50% av målorden, fick med 80% i berättandestruktur, använder is+verbing 40% av exemplen. Målen utvärderades inte av samma logoped som gjorde behandlingen utan av en annan logoped eller en logopedassistent.
 

Resultat


Behandlade språkmål nåddes signifikant mer än kontrollmålen!

Alla sorts språkmål förbättrades mer än kontrollmålen, men skillnaden var mindre när språkmålen handlade om pragmatik eller socialt språk. Effektstorleken var också stor. Språkmålen uppnåddes i snitt  i 30%, medan kontrollmålet endast förbättrades 8%.


Autismspektrumstörning, språkförståelsesvårigheter, kön och åldersgrupp var inte associerade med sämre behandlingseffekt!

En analys av eleverna med autismspektrumstörning och språkförståelse för sig och en regressionsanalys visade ingen skillnad i behandlingsframsteg mellan de olika grupperna. Det var heller ingen skillnad mellan flickor och pojkar eller mellan elever i olika åldersgrupper.
 

Varför är detta intressant?

Självklart är det väldigt positivt att en sådan här stor studie, som också har hög ‘ekologisk validitet’ (dvs. behandlingen ges i den kliniska verkligheten) visar effekt! Även om studien inte hade någon kontrollgrupp så visar den övertygande att individuell behandling hos logoped har effekt även hos elever som ofta räknas som 'svårbehandlade' dvs elever med impressiva/språkförståelsesvårigheter eller generell språkstörning och/eller autismspektrumstörning.

Men nästan ännu intressantare tycker jag lärdomarna om HUR de mätte framsteg i denna studie är. De mätte framsteg just på det som har tränats dvs. de konstruerade uppgifter till före och efter behandling som mäter just de relevanta språkliga behandlingsmålen (på samma sätt som man gör i dynamisk bedömning som jag har skrivit om härhär och här).

Några tidigare studier visade inte några mätbara effekter av språkbehandling hos elever med generell språkstörning trots att många timmar av behandling hade getts (t.ex. Gillam et al. 2008: 50 timmar; Boyle et al. 2009; 19-25 timmar). Detta kan förklaras med att framsteg i dessa studier mättes med standardiserade tester snarare mått som faktiskt mätte det som behandlingen fokuserade på. Standardiserade tester (som jag har diskuterat tidigare) är gjorda för att ställa diagnos och för att fastställa att den globala språkliga förmågan är nedsatt jämfört med jämnåriga, och hjälper till vid diagnossättning - men är mycket sämre på att visa att språklig behandling har effekt.

Precis som Ebbels och kollegor gjorde så är det också utmärkt bra om man också kan mäta ett språkmål som man INTE har jobbat med både före och efter behandling - då kan man ännu säkrare dra slutsatsen att det är just språkbehandlingen som gett de effekter man ser, och att förbättringen inte bara beror på en allmän mognad eller det stöd som eleverna får utanför logopedbehandlingen. Det allra bästa är också om en annan kollega gör “efter”-testningen, då riskerar man inte att påverka eleven, eller göra en snällare bedömning eftersom det lätt blir så att man ‘vet’ vad en elev egentligen kan om man har jobbat med hen länge.

Vi logopeder måste bli vassare på att själva visa att det vi gör - våra språkbehandlingar - har effekt. I hårdare ekonomiska tider är detta ännu viktigare. Men för att kunna visa att logopedbehandling är effektiv måste vi bli bättre på att ta mått före och efter behandling - inte bara med standardiserade tester(!) och gärna också ha med ett icke-tränat kontrollmål. Studien av Ebbels och kollegor visar både hur man kan göra det, och att man kan se en klinisk relevant behandlingseffekt för äldre elever om man gör det!

Dessutom tycker jag att denna studie också belyser vikten av att få in fler logopeder i skolhälsovården. För det är bara om vi finns där eleverna finns som vi kan ge klassrumsbaserad och relevant språkbehandling, både individuellt och i grupp till elever med språkstörning, och det är bara då vi har möjligheter att samplanera med lärare. Det blir också mycket lättare att ge stöd och råd kring anpassningar till elever med särskilda språkliga och kommunikativa behov om vi finns där eleverna finns! Därför är en av mina förhoppningar för 2017 är att kommun- och skollogopedi ska fortsätta att öka i Sverige och att logopeder ska bli en självklar del av skolhälsovården!

Referenser

Boyle, J. M., McCartney, E., O’Hare, A. and Forbes, J. (2009). Direct versus indirect and individual versus group modes of language therapy for children with primary language impairment: principal outcomes from a randomized controlled trial and economic evaluation. International Journal of Language and Communication Disorders, 44, 826–846.

Ebbels, S. H., Wright, L., Brockbank, S., Godfrey, C., Harris, C., Leniston, H., . . . Maric, N. (2016). Effectiveness of 1:1 speech and language therapy for older children with (developmental) language disorder. International Journal of Language and Communication Disordorders. doi:10.1111/1460-6984.12297

Gillam, R. B., Loeb, D. F., Hoffman, L. V. M., Bohman, T., Champlin, C. A., Thibodeau, L., . . . Friel-Patti, S. (2008). The efficacy of Fast ForWord language intervention in school-age children with langauge impairment: A randomized controlled trial. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 51, 97-119.

Kåhlin, I., Guldstrand, U., Jutterdal, S. (2 februari, 2017) Så kan skolan lyfta elever med särskilt stöd. Skolvärlden. Åtkomst 4 februari från http://skolvarlden.se/artiklar/sa-kan-skolan-lyfta-elever-med-sarskilt-stod