Fem förmågor som behövs för att kunna berätta

En av mina logopedidoler är Judith R. Johnston, som är amerikansk logoped med en doktorsexamen i psykologi. Hon har forskat mycket kring barn med språkstörningar och hennes forskning har definitivt gjort att vi förstår språkstörning bättre.

Idag vill jag sammanfatta inledningen till en av mina favoritartiklar av Johnston om berättande (Johnston, 2008). Hon argumenterar för att barns berättande kan ge en god inblick i språklig bearbetning. Hon menar också (stödd av forskning) att arbeta med berättande i logopedisk behandling och undervisning kan ha positiva effekter för språkförståelse och läs- och skrivutveckling.

När vi pratar om berättande så pratar vi egentligen om mycket av det vi gör när vi kommunicerar. Om vi tänker efter så berättar vi historier för varandra hela dagarna. Vi berättar för vår kompis om den jobbiga personen framför oss i kö i mataffären, vi berättar för våra arbetskamrater om vad vi gjort i helgen och vi berättar för våra barn om den där gången när morfar hoppade i från bryggan med kläderna på.

...orden och berättelserna finns med i de flesta mänskliga sammanhang och genom att berätta får vi grepp om tillvaron och syn på oss själva.
— från BUNK - barn och ungkulturgruppen

Det finns flera studier som visar att berättande är ett av de områden där skolbarn som har haft språkstörning/språkförsening i förskoleåldern kan ha kvarvarande svårigheter. Vad är det som gör berättande särskilt utmanande?

 

för att KUNNA berätta behövs det fem förmågor

Judith Johnston lyfter fram fem olika förmågor som man behöver ha för att kunna berätta en berättelse. Jag kommer relatera dessa fem områden till min personliga berättelse om min morfar.

 

1. Innehåll - fakta

Ska man berätta en berättelse måste man ha något att berätta – man måste ha alla fakta. Om jag ska berätta en bra historia om när min morfar hoppade från bryggan med kläderna på så måste jag veta i vilket sammanhang det hände och jag måste också ha koll på specifika detaljer.

 

2. STRUKTUR

Det räcker dock inte att ha alla fakta – jag måste också kunna ordna mina fakta i en struktur. Ofta har berättelser en höjdpunkt som resten av detaljerna samlas kring. Höjdpunkten i min berättelse är att morfar dyker i med kläderna på. Det finns många olika sätt att strukturera berättelser, och strukturen är ett sätt att peka på olika delar av upplevelsen när jag berättar något. Jag skulle kunna strukturera min berättelse kring hur förskräckt min lillasyster blev när morfar hoppade i, eller hur det var en sorts ”familjetradition”, eller nåt helt annat.

 

3. SPRÅKLIG FORM – GRAMMATIK OCH ORD

För att kunna sätta ihop fakta i en struktur så behöver vi också ett ordförråd och grammatisk kunskap för att sätta ihop orden till meningar. Sedan behöver vi också förmågan att sätta ihop meningar med småord, vi behöver kunna referera tillbaka till det vi sagt tidigare, förklara hur saker hänger ihop. Johnston påpekar att barn först lär sig att knyta ihop språket på meningsnivå (”Han blev blöt eftersom han hoppade i vattnet”) och sedan i berättandeform. (”En gång när jag var liten så var vi på bryggan vid mormor och morfars hus. Plötsligt tog min morfar av sig klockan och gav den till mormor. Jag förstod inte alls varför. Men sedan dök han i havet, med alla kläder på sig. Han blev jätteblöt och vi skrattade jättemycket”). Barn med språkstörning har ofta också svårt med både att kunna grammatik och ord, och också att hitta de ord som de faktiskt kan.

 

4. Att kunna ANPASSA SIG TILL MOTTAGAREN

Den fjärde förmågan man måste ha som berättare enligt Johnston är förmågan att anpassa sig till mottagaren. Alla berättelser har en lyssnare, och berättaren måste forma berättelsen utifrån vad lyssnaren förväntar sig och redan vet. På en nivå (makronivå) så handlar detta om fokus och innehåll. Om jag berättar om kläd-badet min morfar gjorde för min syster, så behöver jag ge väldigt lite bakgrundskontext, eftersom min syster var där, och fokus blir istället min upplevelse. På en annan nivå (mikronivå) så handlar det om att ge tydliga referenser så att lyssnaren förstår vem det är jag pratar om i varje stund.

För att ett barn ska kunna ta beslut om fokus, vilket innehåll som hen behöver ta med, och lyckas att göra tydliga referenser gäller det för barnet att kunna ta lyssnarens perspektiv. Det gäller också att anpassa sin berättelse både till lyssnaren i allmänhet och till lyssnaren i stunden då man berättar.

 

5. ATT GÖRA ALLT DETTA – SAMTIDIGT

Den femte förmågan är den kognitiva kraften det tar att göra allt ovan samtidigt och koordinerat. Johnston pratar om berättelser som planerade texter. Man måste ha INNEHÅLL och STRUKTUR och SPRÅKLIG FORM och anpassning till MOTTAGAREN. Samtidigt så måste man minnas syftet med berättelsen och helheten.

För ett barn så är detta en stor utmaning. Det kräver arbetsminne, fokus och kunskap inom alla områden ovan.

 

                           Från BUNKs hemsida

                           Från BUNKs hemsida

 

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

För barn med språkstörning så kan komplexiteten med berättelser få flera konsekvenser menar Johnston. Ett är att det verkar vara svårt för barn med språkstörning att fokusera både på innehåll och form i berättande – och att det verkar finnas de barn som fokuserar mer på att kommunicera ett innehåll – och då blir formen (ex. grammatiken) lidande, och att det finns de som fokuserar mer på att få korrekt grammatik och välja rätt ord men då lyckas de inte kommunicera lika mycket innehåll. Detta är något som Johnston kalla för bearbetnings-”trade-offs”.

Det som är riktigt intressant med detta från ett logoped- och lärarperspektiv är att det som kanske tycks vara svagheten hos en elev i själva verket kan bero på något annat. Du kanske har en elev som berättar en historia med mycket grammatiska fel, men det kan i själva verket bero på att innehållet är för nytt, okänt, eller svårt. Eller en berättelse kan sakna referenser och ett tydligt sammanhang, kanske för att barnet fokuserade för mycket på den övergripande strukturen.

Känner ni igen detta? Vad har ni för erfarenheter av bearbetnings ”trade-offs” i berättande?

Jag är väldigt intresserad av hur man kan använda berättande i språklig behandling och detta kommer jag säkerligen ta upp mer i bloggen framöver, och även olika studier om hur muntligt och skriftligt berättande kan se ut hos barn med språkstörning.

 

Referens:

Johnston, J. R. (2008). Narratives: Twenty-five years later. Topics in Language Disorders, 28(2), 93-98.