Varför är "språkstörning" svårt att förstå?

Jag har funderat mycket på detta: Varför är språkstörning en så ”okänd och missförstådd” funktionsnedsättning?

Jag tror att det finns flera anledningar. Ett är att vi tar kommunikation för givet. De flesta lär sig att prata och förstå sitt modersmål utan några svårigheter: genom att bara lyssna till sin omgivning. För de som inte har några språkliga svårigheter så är det svårt att förstå hur ord, grammatik och samspel inte kan komma av sig själv.

En annan anledning tror jag beror på att det är svårt att förstå vad SPRÅK är. Det här tar logopeden Alan Kamhi (en av mina logopedforskningsidoler) upp i en läsvärd artikel. Han säger att ”språk är inte ett lyckat mem”. Ett ”mem” (på engelska: meme) är begrepp och företeelser som är lätta att förstå, komma ihåg och kommunicera med andra.

Problemet är att de flesta tror att de vet vad språk är: "Språk" är ju det vi talar (t.ex. svenska, engelska, franska, ryska…). Det gör att ”språkstörning” låter som om man har svårt med att lära sig ett till språk i skolan, eller att man har svenska som andraspråk.

Men språk är mycket mer: det är ordförrådet, uttalet/ljudsystemet och reglerna för hur vi sätter ihop orden (grammatik), alltså språkets FORM. Det är också INNEHÅLLET: t.ex. att vi namnger saker runt omkring oss eller att vi uttrycker att något hände igår eller att det ska hända. Det kan också vara att vi beskriver hur en händelse leder till en annan eller att vi berättar en historia med början, mitten och slut. Slutligen är språket också hur vi ANVÄNDER orden. Vi kommunicerar med ett syfte --- vi frågar eller svarar på frågor, vi får någon annan att göra något för oss, och vi anpassar oss till turtagningsregler i samtal och till vem vi pratar med. Dessa tre delar av språket (Form/Innehåll/Användning) pratade Lahey (en annan av mina logopedidoler) om redan på 80-talet.

När man har språkstörning kan det ta väldigt lång tid att lära sig orden och grammatiken, det kan också vara besvärligt att veta hur man ska använda orden, och också svårigheter med hur man kombinerar ord för att kommunicerara ett innehåll. Ofta tar det också längre tid att förstå (eller går inte alls att förstå). Språkstörning förändras också över tid, och det är något jag kommer att återkomma till här i bloggen. Språket hos ett litet barn som har språkstörning ser annorlunda ut än hos ett skolbarn eller hos ungdomar och  vuxna (och ja, språkstörningen kan följa med hela livet!). Forskning har länge fokuserat på små barn, medan forskning om språkstörningar hos skolbarn och vuxna har vuxit fram de senaste 15-20 åren, och det finns fortfarande mycket att göra.

Kamhi säger vidare att inte ens logopeder alltid får med sig hela perspektivet på alla delar i språket. En förklaring kan vara att de flesta språktester som vi använder fokuserar på språkets form (uttal, ord och grammatik). Kamhi nämner också att det finns andra diagnoser som är bättre ”mem”, t.ex. dyslexi och Aspergers syndrom. Dessa är på något sätt lättare att förstå och förklara, och alltså mer kända och kanske också mer accepterade i samhället.

Slutligen så tycker jag att det är ett problem med själva ordet ”språkstörning”. Barbro Bruce (svensk logoped och universitetslektor) sa nyligen att hon hellre talade om ”språklig sårbarhet” vilket jag tyckte var fint. Det är just det som det handlar om hos personer med språkstörning: att språket är extra sårbart. Jag själv har funderat på om ”språklig inlärningssvårighet” är tydligare, i alla fall för skolbarn. Ni har säkert andra förslag också!

Nästa inlägg blir det mindre tankar och mer forskning, lovar! Tack och hej.

Ett internet-mem om språk :)

Ett internet-mem om språk :)

Referenser:
Kamhi, A. G. (2004). A meme's eye view of speech-language pathology. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 35(2), 105-111.

Lahey, M. (1988). Language disorders and language development (Revised ed. of Language development and language disorders/ Lois Bloom, Margaret Lahey, 1978 ed.). Upper Saddle River, NJ: Macmillan.