Hej!
Det är en försiktig vår i luften och vi går mot ljusare tider. Som ni kanske märkte fick jag inte riktigt ihop det med bloggen och livet i februari - det har varit en av de tuffaste jobbperioderna på länge med bland annat kursansvar i pandemitid med allt vad det innebär (maxat men kul!), flera nya studenter att handleda (roligt men tidskrävande!) och en 22-sidig(!) jobbansökan för att kunna fortsätta utforska och undervisa på arbetstid (som nu är inskickad - håll tummarna!).
De närmsta månaderna blir (om det går som planerat) lite lugnare och lite mer prioritering av familjen - men först några roliga föreläsningsuppdrag - bland annat inleder jag den digitala konferensen Språkstörning, språklig tillgänglighet och språkutvecklande arbetssätt den 16:e mars (håll utkik efter ett nytt datum i maj om ni är intresserade men inte kan i mars!).
Men NU vill jag skriva och blogga igen och som vanligt dyka ner i forskningen på något ställe där jag blir inspirerad (och förhoppningsvis ni också). Jag satt och gick igenom min e-post där jag får mail om nypublicerade artiklar och slogs av vad otroligt mycket forskning som publiceras hela tiden. Det är inte lätt att hänga med, och det är inte heller alltid lätt att hitta guldkornen och det där som är lite extra intressant.
Inom mitt huvudområde skolbarn med språk-, läs- och skrivsvårigheter (särskilt utvecklingsrelaterad språkstörning/DLD) görs den stora andelen av forskningen på engelska. Därför blir också svenska studier så extra roliga och viktiga. Idag vill jag därför sammanfatta och diskutera en studie om avkodningsförmåga hos svenska skolbarn med grav DLD av logopederna och forskarna Nelli Kalnak (Karolinska Institutet/Lunds Universitet) och Birgitta Sahlén (Lunds Universitet) (Kalnak & Sahlén, 2020). Häng med!
Vad säger tidigare forskning om DLD och avkodningssvårigheter/dyslexi?
Jag har skrivit om definitionen av dyslexi relativt nyligen - och grunddefinitionen av dyslexi (eller specifika läs- och skrivsvårigheter) är att man har betydande avkodningssvårigheter (att läsa ut ord rätt och snabbt) trots att man fått god undervisning och träning. Konsekvenser av avkodningssvårigheterna blir ofta svårigheter med läsförståelse, där en felläsningar och långsam läshastighet gör att det blir svårt att förstå det man läser.
Detta skiljer sig alltså från lässvårigheter som beror på DLD, där svårigheterna består i att bearbeta själva språket i texten - alltså till exempel svårigheter med vad orden betyder, förstå formuleringar och få ett sammanhang i texten där man behöver förstå både uttalad och outtalad information. Personer med DLD kan alltså ha god avkodningsförmåga, men ändå ha svårt att förstå det de läser (beroende på text såklart).
Image Credit: Wikimedia Commons.
Kalnak och Sahlén citerar studier som visar att DLD och dyslexi har en samförekomst på 55-90% i kliniska grupper (där man alltså har undersökt de som redan har kommit till logoped: t.ex. Davidson & Howlin, 1997; Snowling, Bishop & Storthard, 2000; Conti-Ramsden et al. 2001) och 20-40% om man tittar på grupper som representerar befolkningen i stort (t.ex. Catts, Adolf & Hogan, 2005). Att detta skiljer sig så pass mycket beror dels på hur man har definierat DLD och dyslexi, vilket språk som man har undersökt (åter igen - oftast är språket engelska).
Men hur ser detta ut i Sverige och hos svenska barn med grav språkstörning/DLD som går i språkklass? Det ville Kalnak och Sahlén ta reda på.
Deras studie hade tre syften.
Att kartlägga avkodningsförmåga hos elever i årskurs 1-5 med grav DLD.
Att undersöka om nonordrepetition, komplext arbetsminne, föräldrars utbildningsnivå och ärftlighet (läs- och skrivsvårigheter i familjen) är relaterat till avkodningsförmåga.
Att se hur mycket av variationen i avkodningsförmåga som kan förklaras av nonordsrepetition, komplext arbetsminne, föräldrars utbildningsnivå och ärftlighet (en så kallad regressionsanalys)
Metod
Deltagare
61 elever med DLD (15 flickor, 46 pojkar) i åk 1-5 (8-12 år) deltog i studien. Alla gick i specialskola/språkklass för elever med grav språkstörning. Tre deltagare hade också dyslexidiagnos (4.9%) och fyra hade också en ADHD diagnos (6.6%).
Material
Alla deltagare gjorde följande tester/uppgifter:
ordavkodningstest (läsa riktiga ord på tid)
nonordavkodningstest (läsa påhittade ord på tid - prövar ljudande läsning)
nonordsrepetitionstest (repetera 24 påhittade ord man får höra)
komplext arbetsminnestest (lyssna till ett påstående och säga om det är sant eller falskt (“Morötter kan dansa”) och sedan upprepa sista ordet i påståendet - sedan blir det upp till 6 påståenden på rad - CLPT).
Alla föräldrar deltog också i en intervju om ärftlighet och information om föräldrars utbildningsnivå samlades också in.
Resultat
Hur såg då avkodningsförmågan ut hos de 61 eleverna med DLD i denna studie?
Resultaten visade att endast 11 elever (18%) hade en typisk avkodningsförmåga för åldern. Resterande 50 elever (82%) uppvisade tydliga avkodningssvårigheter(!), och de var utspridda i alla årskurser (74-91% av eleverna per årskurs hade stora avkodningssvårigheter). Även om avkodningsförmågan var bättre hos de äldre eleverna än de yngre, så visade jämförelser med normer att elever med typisk läsutveckling utvecklas i ännu snabbare takt - gapet ökade alltså till jämnåriga utan avkodningssvårigheter över tid.
Avkodningsresultaten var inte relaterade till kön eller föräldrars utbildningsnivå. Det fanns ett måttligt starkt positivt samband mellan avkodningsförmåga och nonordsrepetition och komplext arbetsminne (om man var bättre på att avkoda hade man också högre poäng på minnestesterna). Det fanns också ett svagt negativt samband mellan ärftlighet och avkodningsförmåga men detta var inte statistiskt signifikant.
En regressionsanalys visade att nonordsrepetition, komplext arbetsminne och årskurs förklarade 51.7% av variationen i avkodning. Kön, ärftlighet eller föräldrars utbildningsnivå bidrog inte till modellen.
Varför är detta intressant?
Resultaten i denna studie av Kalnak och Sahlén (2020) stämmer väl överens med internationella studier som undersöker avkodningsförmågan hos elever med grav DLD. I denna studie var det 82% elever som hade avkodningssvårigheter att jämföra med 75% av 9-åringar som gick i språkklass i USA (Werfel & Krimm, 2017) eller 69% i Storbritannien (Conti-Ramsden et al. 2001). Resultaten om samband mellan nonordsrepetition och komplext arbetsminne stämmer också överens med tidigare forskning (t.ex. Catts et al. 2005).
De 11 elever som hade åldersadekvat avkodningsförmåga hade högre resultat på komplext arbetsminne och något mindre ärftlighet jämfört med eleverna med avkodningssvårigheter. Det som jag blev nyfiken på var om dessa elever också hade högre på andra språkliga tester, eftersom komplext arbetsminne inte endast testar minne, utan också är språkligt belastande.
Det jag tyckte var allra mest intressant i denna studie (och som som Kalnak och Sahlén också diskuterar) var att endast 3/61 eleverna i studien hade en dyslexidiagnos, samtidigt som 50/61 elever uppvisade stora avkodningssvårigheter (vilket ju är kännetecknet för dyslexi)! För eleverna i de yngre årskurserna är det förståeligt (riktlinjerna för logopeder säger att tillräcklig undervisning måste ha getts, så ofta görs dyslexiutredning tidigast i slutet av åk 2, Slof, 2017). Men även om man tar bort de 19 eleverna i årskurs 1 och årskurs 2 så är det 31 elever med stora avkodningssvårigheter kvar, där många rimligtvis borde uppfylla kriterier för dyslexi.
“...endast 3/61 eleverna i studien hade en dyslexidiagnos, samtidigt som 50/61 elever uppvisade stora avkodningssvårigheter (vilket ju är kännetecknet för dyslexi)! ”
Kalnak och Sahlén lyfter att det har funnits (finns?) en klinisk/logopedisk praxis där man inte diagnosticerar dyslexi hos de med stora fonologiska svårigheter på grund av språkstörning, utan att man då tänker att lässvårigheterna är en del av språkstörningen. Men med nyare rön, både vad gäller språkstörning/DLD och dyslexi och hur dessa funktionsnedsättningar hänger samman (t.ex. Ramus et al. 2013) så hade jag hoppats att denna “praxis” skulle ha bytts ut mot nyare tankesätt redan...
Intressant nog så tar Kalnak och Sahlén också upp ett av de ämnen jag skrivit mest om här på bloggen vad gäller läsning och läsutveckling: läsundervisning. Som jag nämnde i början av dagens inlägg så är ett av kriterierna för dyslexidiagnos att ma har fått god undervisning - och evidensen pekar mot att alla elever som kämpar med avkodning behöver få möjlighet till intensiv, explicit och systematisk träning i kopplingen mellan ljud och bokstav (så kallad “phonics”) samt övning i att känna igen och avkoda morfologiska delar av ord (t.ex. vanliga ändelser och förled). Även om barnen i denna studie går i skolor där de får extra stöd och hjälp för sin språkstörning/DLD så är det inte säkert (och inte undersökt) vilken typ av läsundervisning eleverna har fått, vilket är en spännande och viktig studie att göra i framtiden).
Slutsatsen är alltså: en stor andel av svenska elever med grav DLD har också stora avkodningssvårigheter (Kalnak & Sahlén 2020). Det verkar som om det finns en underdiagnosticering av dyslexi i denna grupp, men det är oklart vilken läsundervisning som eleverna i denna studie har fått vilket skulle behöva undersökas vidare.
Men konsekvenserna av detta är såklart stora eftersom att lära sig att avkoda och läsa med flyt är viktigt för alla elever, men kanske ännu viktigare för en person med DLD. Det skriva ordet ger möjlighet till ett viktigt visuellt stöd: det skrivna ordet finns kvar, medan det talade försvinner direkt. Om man inte har en god avkodningsförmåga missar man alltså denna möjlighet. Samförekomsten mellan DLD och dyslexi ÄR stor, men även elever med DLD måste få en chans att utveckla sin avkodningsförmåga. Denna studie visar att det kan finnas en risk att dyslexi hos elever med DLD missas.
Mitt svar på titelfrågan är alltså JA, jag tror att fler elever med DLD borde ha dyslexidiagnos. Inte för diagnosticeringen I SIG (mer diskussion om diagnosers vara eller icke vara i skolan har jag skrivit om tidigare t.ex. här) - men rätt använt kan diagnoser vara en pusselbit är att sätta in rätt insatser och få en förståelse för vad till exempel svårigheter med läsförståelse grundar sig i. Enligt vad vi nu vet om dyslexi och DLD så bör man också undersöka båda delarna separat - alltid undersöka och kartlägga både språkförmåga och avkodningsförmåga vid lässvårigheter och sätta in (rätt) insatser där det behövs!
Logopeder: jag är nyfiken på hur ni tänker kring diagnossättning av dyslexi hos elever med grav språkstörning/DLD? Har detta ändrats?
Vi ses snart igen - nu i mars blir det både boksläpp och kanske lite ytterligare svenska studier att skriva om - så jag återkommer snart!
Och snälla ni - håll i och håll ut - nu plattar vi till kurvan för tredje gången och väntar på att vi alla får vaccin.
/Anna Eva
Referenser
Catts, H. W., Adlof, S. M., Hogan, T. P., & Weismer, S. E. (2005). Are specific language impairment and dyslexia distinct disorders? Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 48, 1378–1396.
Conti-Ramsden, G., Botting, N., Zoësimkin, E., & Knox, G. (2001). Follow-up of children attending infant language units: Outcomes at 11 years of age. International Journal of Language & Communication Disorders, 36(2), 207-219.
Davison, F. M., & Howlin, P. (1997). A follow-up study of children attending a primary-age language unit. European Journal of Disorders of Communication, 32(1), 19-36.
Kalnak, N., & Sahlén, B. (2020). Description and prediction of reading decoding skills in Swedish children with Developmental Language Disorder. Logopedics Phoniatrics Vocology, 1-8. DOI: 10.1080/14015439.2020.1839964
Ramus, F., Marshall, C. R., Rosen, S., & van der Lely, H. K. (2013). Phonological deficits in specific language impairment and developmental dyslexia: towards a multidimensional model. Brain, 136(Pt 2), 630-645.
Slof. (2017). Kliniska riktlinjer för logopedisk utredning av läs- och skrivsvårigheter. Stockholm: Svenska logopedförbundet.
Snowling, M., Bishop, D. V. M., & Stothard, S. E. (2000). Is preschool language impairment a risk factor for dyslexia in adolescence?. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 41(5), 587-600.
Werfel, K. L., & Krimm, H. (2017). A preliminary comparison of reading subtypes in a clinical sample of children with specific language impairment. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 60(9), 2680-2686.