Arbeta evidensbaserat med berättandeförmåga i förskola och skola!

Hej alla!

Hoppas ni har haft ett fint novemberlov/läslov och trevlig halloween och allhelgonahelg. Jag tycker själv att det är riktigt trevligt att få fira två helger i rad - först en helg med pumpor och utklädnad och bus eller godis (många söta häxor och spöken kom på besök =) och sedan en helg med ljuständning i mörkret, samvaro med vänner och en tid att minnas de som funnits före oss.❤️

Eftersom jag vet att många läser forskningsbloggen på sitt jobb så höll jag mig till efter lovet - men i mina artikelsökningar den senaste tiden har jag hittat mycket spännande, och OVANLIGT många nya systematiska översikter och metastudier inom området språkliga insatser eller språklig behandling. Denna typ av artiklar sammanställer systematiskt den bästa existerande forskningen inom ett visst område, och slutsatserna av en väl genomförd sådan studie väger alltså tyngre evidensmässigt sett än enskilda studier. Forskningsartiklar vi ska (och vill) ha ha koll på alltså!

Idag kommer jag sammanfatta den första litteraturöversikten och metastudien som jag hittade som handlar om ett av mina absoluta favoritområden - insatser för att förbättra förmågan att berätta eller förstå berättelser (Pico et al. 2021). Berättande är ett område som är aktuellt och viktigt både för logopeder och lärare, eftersom förmågan att berätta och förstå berättelser både är viktigt för kommunikation, vänskap och identitetsskapande, och även en mycket viktig förmåga i skolan, inte minst för en positiv läs- och skrivutveckling. Jag hoppas därför att ni också tycker detta är viktigt och användbart, och att ni både kan få bekräftelse i hur ni redan arbetar med berättande med de barn och elever ni träffar, och inspiration till att vässa era verktyg ytterligare.

Berättande är ett område som är aktuellt och viktigt både för logopeder och lärare, eftersom förmågan att berätta och förstå berättelser både är viktigt för kommunikation, vänskap och identitetsskapande, men också en mycket viktig förmåga i skolan, inte minst för en positiv läs- och skrivutveckling.

Bakgrund och syfte

I sin bakgrund tar Pico och kollegor (2021) upp att berättande är en komplex språklig och kognitiv aktivitet, vilket jag har skrivit mer om i ett av forskningsbloggens allra första inlägg. Den som berättar måste både ha tillräcklig språklig kunskap (kunskap om "mikrostrukturer" som ord och grammatik), innehållsmässig kunskap, samt kunskap att strukturera detta innehållet i en förståelig struktur ("makrostruktur" - I forskning har man ofta tittat på det som kallas för berättelsegrammatik eller Story Grammar: Stein och Glenn 1979). Dessutom behöver den som berättar också anpassa berättandet till vad lyssnaren behöver veta, och till exempel göra sådant som orsakssamband tydliga (se t.ex. Johnston, 2008, Boudreau, 2008). Berättaren måste också använda sina metakognitiva förmågor för att utvärdera om berättelsen är fullständig (Gillam & Gillam, 2016). Om det handlar om en uppgift där barnet ska återberätta (som i de svenska studierna jag berättade om häromsistens) så krävs också att man har förstått originalberättelsen tillräckligt bra för att kunna återberätta den (Spencer & Petersen, 2020).

Vi berättar ständigt och berättande är en viktig förmåga!

Precis som jag nämnde ovan så har forskning visat att förmågan att berätta hänger samman med senare läs- och skrivförmåga. En spännande studie som Pico och kollegor hänvisar till är Wellman och kollegor (2011) som fann att förmågan att berätta och få med de viktiga händelserna i en återberättad berättelse hos 3-6-åringar förutsåg ordavkodning av riktiga ord, läsförståelse och skrivförmåga när barnen var äldre (8-12 år). Detta samband sågs i alla grupper av barn som var med i deras studie: barn med uttalssvårigheter med eller utan språkstörning/DLD och barn med typisk utveckling.

Tidigare forskning som undersökt insatser för att förbättrat berättande har inkluderat många olika grupper av barn: olika typer av funktionsnedsättningar, olika grad av språklig kompetens (till exempel de med engelska som andraspråk), olika kulturell bakgrund och olika socioekonomiska bakgrunder. 

Det tidigare forskning har visat är att strukturerade individuella insatser eller insatser i liten grupp kan hjälpa 

  • barn med DLD att förbättra både mikrostrukturer och makrostrukturer i sitt berättande (Gillam, Gillam & Reece, 2012; Hayward & Schneider, 2000; Hessling & Schuele, 2020)

  • barn med autismspektrumstörning att förbättra perspektivtagande och struktur (Gillam et al. 2015)

  • barn som använder AKK (alternativ och kompletterande kommunikation) att öka sin berättelsekomplexitet och språkliga komplexitet (Soto et al. 2009)

Även insatser i klassrummet (i hel/halvklass) har visat positiva effekter

  • för förskolebarn och lågstadiebarn (Gillam et al. 2014; Spencer et al. 2018)

  • för barn med engelska som andraspråk (Spencer et al. 2019)

Pico och kollegor (2021) ville dels sammanställa alla studier som på ett strukturerat sätt undersökte om produktionen och/eller förståelsen av berättelser förbättrades efter strukturerade insatser, dels ville de göra en metaanalys av effekterna, och slutligen ville de också sammanställa vad effektiva insatser innehöll. De riktade in sig på studier som inkluderat elever i förskola och yngre skolåldern i USA (ca 3-12 år) med "diverse learner characteristics" - det vill säga inte bara studier som innefattat t.ex. barn med språkstörning/DLD (för en sådan review, se Favot et al. 2020 - jag kanske återkommer till den). Pico och kollegor ville också ha med en bredd i hur insatserna var utformade och inkluderade därför alla studier som inkluderat insatser med mål att förbättra barns berättande, oavsett upplägg.

Metod och resultat

Forskarna gjorde en noggrann sökning och urval av studier (för en mycket detaljerad beskrivning se artikeln). Den första sökningen genererade 877 artiklar, och efter genomgång återstod 64 artiklar varav 40 uppfyllde inklusionskriterierna för den systematiska översikten (publicerade mellan 1980-2020), och 26 kunde ingå i metaanalysen (då man alltså gör "statistik på statistiken").

Sammantaget så hade 1597 barn deltagit i studierna, och av dessa hade 941 fått någon form av insats för att förbättra berättandeförmåga. Nedan sammanfattar jag resultaten - först delen som är mer beskrivande (den systematiska litteraturöversikten) och sedan den delen där de också räknade statistik (metastudien).

Vad innehöll insatserna?

Även om studierna använde olika insatser så fanns det några komponenter som återkom:

  • Hälften av studierna (20 st) använde sig av strukturerade insatser som följde en viss manual med färdiga "lektioner" och instruktioner (jag har skrivit om SKILL tidigare här på forskningsbloggen, och Story Champs är en annan sådan - jag känner dock inte till någon hel svensk översättning av ett sådant program).

  • Drygt hälften av studierna (24 st) beskrev att de använde explicit undervisning av berättelsegrammatik (t.ex. karaktärsdrag, starhändelse, plan, problem...), och visuella stöd med ikoner eller markörer för de olika delarna var väldigt vanligt. 

  • Hälften av studierna (21 st) använde muntligt stöd som t.ex. muntliga ledtrådar, och upprepningar och utbyggnader av det barnen sa.

  • I drygt hälften av studierna (26 st) användes publicerade barnböcker/barnlitteratur som en del av insatsen.

  • Fem av de åtta studierna som inkluderade flerspråkiga elever (spanska/engelska) eller spansktalande elever med engelska som andraspråk jämförde berättandeinsatser på båda språken eller ett av språken.

Vilken typ av berättande som barnen tränade på skiljde sig något mellan studier även om återberättande var den vanligaste typen (70% av studierna eller 28 st). I övrigt så var det relativt vanligt med egen produktion av personliga berättelser (25%) och egen produktion av påhittade berättelser (25%).

Hur utvärderades insatserna?

I 35 av studierna (87,5%) så var det återberättande som analyserades efter att insatsen var klar, men i vissa studier fick barnen både återberätta och själva berätta en personlig eller påhittad berättelse. I 11 av studierna undersöktes förmågan att förstå berättelser. Av de som undersökte förmågan att berätta själv (narrativ produktion) så undersökte 12 studier makrostruktur, och de flesta studier gjorde en transkription och analyserade också mikrostruktur (som antal ord och antal olika ord, medellängd på yttrande och grammatisk komplexitet). 

Vad kom metaanlysen fram till?

Att berätta själv

För produktion så sammanställde forskarna 28 effektstorlekar från 16 studier. Analysen kom fram till att effektstorleken var d=0.54 (95% konfidensintervall 0.34-0.73). Detta är en måttligt stor effektstorlek och visar alltså att insatser för berättande kan förbättra berättandeproduktion (jag återkommer till tolkningen!)

Att förstå berättelser

För förståelse så sammanställde forskarna 20 effektstorlekar från 9 studier. Analysen kom fram till att effektstorleken var d=0.51 (95% konfidensintervall 0.25-0.76). Även här alltså en måttligt stor effektstorlek och evidens för att även förståelse av berättelser kan förbättras med rätt och strukturerade insatser.

För att sammanfatta: de flesta studier som Pico et al. (2021) inkluderade använde sig av explicit undervisning på olika sätt. Att använda redan befintlig barnlitteratur var också vanligt och olika typer av stöttningar, både muntliga stöttningar/ledtrådar och visuella stöd. Metaanalysen visade att insatserna kan hjälpa både produktion och förståelse av berättande, med ungefär lika stora måttliga effektstorlekar, vilket betyder att jämfört med barn som inte fått någon insats så förbättrades de som fått insatsen med ungefär en halv standardavvikelse. För er som är vana vid standardiserade skalor så motsvarar det en förbättring på ungefär 7 standardpoäng eller ett stanine-steg.

Varför är detta intressant?

Sedan jag flyttade hem från USA har berättande (och analys av berättande) nog varit en av de saker jag tänkt mest på och pratat mest om - i handledning, föreläsningar och undervisning, i blogginlägg och i mitt egna forskningsprojekt.

Denna nypublicerade strukturerade litteraturöversikt och metastudie av Pico et al. (2021) är intressant av flera anledningar. För det första så är det både en styrka och en begränsning att de hade breda inkluderingskriterier för åldrar och funktion hos barnen och eleverna som inkluderades. Detta är en styrka eftersom om man tänker i ett klassrumsperspektiv - där elever med många olika förutsättningar finns - så visar Pico et al. (2021) att insatser för att förbättra berättandeförmåga hos förskolebarn och yngre skolbarn kan ha positiv effekt på både förståelse och produktion. Begränsningen är att det inte är helt tydligt hur man ska arbeta för bäst effekt med de olika åldrarna, t.ex. äldre barn jämfört med yngre barn, barn med/utan språkstörning/DLD eller barn som håller på att lära sig ett nytt språk. Här kan man som lärare eller logoped behöva gå till de individuella studierna för inspiration - men då är ju dessa forskares sammanställning en bra utgångspunkt (det finns en mycket bra tabell i artikeln som sammanställer huvuddelarna och intensiteten av insatsen). Det forskarna själva reflekterar kring är att större effektstorlekar generellt hittades i de studier där insatsen innehöll explicit undervisning och modellberättelser och många möjligheter att öva. Detta är en viktig kunskap att ta med sig till både förskolan och skolan!

Det jag själv var lite förvånad över i sammanställningen var explicit undervisning av berättelsegrammatik med visuellt stöd kunde användas med framgång redan med 3-4-åringar. Här är det dock viktigt att man ser till att man befinner sig inom barnets egen utvecklingszon.

Forskarna tar också själva upp att effektstorlekarna är lite osäkra (och varierar mycket) delvis för att olika studier har valt att använda olika mått för att mäta förbättringar i makrostruktur respektive mikrostruktir i barnens berättelser. Det har redan tidigare publicerats systematiska genomgångar som visar att strukturerade insatser kan förbättra berättandeförmågan för barn med språkstörning/DLD (t.ex. Petersen et al. 2011 och Favot et al. 2020). Dessa två studier rapporterade en större variation i effektstorlekar jämfört med Pico och kollegor (-1.08-1.57), med störst och mest robust effekt för makrostruktur.

En annan begränsning är att forskarna endast inkluderade studier från USA (det är dock även där som flest studier med insatser för berättande har gjorts), och det kan ju till viss del begränsa generaliserbarheten. Det finns dock inte någon anledning att tro att explicit undervisning av just berättandeförmåga skulle vara sämre i Sverige än i USA - och jag har själv erfarenhet av att handleda lärare i detta med goda resultat, och vet att många logopedkollegor redan använder sig av t.ex. berättelsegrammatikdelar när de arbetar för att hjälpa barn att bli bättre på att berätta.

Pico et al. (2021) ger oss ytterligare evidens för att vi kan och bör arbeta explicit med berättandeförmåga, både i logopediska mer individuella insatser och i klassrummet!

Ha en fin start på veckan alla - i morse såg jag den första snön! (nu längtar jag till advent!)

/Anna Eva



Referenser (många spännande artiklar att läsa vidare i idag!)

Boudreau, D. (2008). Narrative abilities: Advances in research and implications for clinical practice. Topics in Language Disorders, 28(2), 99-114.

Favot, K., Carter, M., & Stephenson, J. (2020). The effects of oral narrative intervention on the narratives of children with language disorder: A systematic literature review. Journal of Developmental and Physical Disabilities. Advance online publication. https://doi. org/10.1007/s10882-020-09763-9

Gillam, S. L., & Gillam, R. B. (2016). Narrative discourse intervention for school-aged children with language impairment. Topics in Language Disorders, 36(1), 20–34. 

Gillam, S. L., Gillam, R. B., & Reece, K. (2012). Language outcomes of contextualized and decontextualized language intervention: Results of an early efficacy study. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 43(3), 276–291.

Gillam, S. L., Hartzheim, D., Studenka, B., Simonsmeier, V., & Gillam, R. (2015). Narrative intervention for children with autism spectrum disorder (ASD). Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 58(3), 920–933.

Gillam, S. L., Olszewski, A., Fargo, J., & Gillam, R. (2014). Classroom-based narrative and vocabulary instruction: Results of an early-stage, nonrandomized comparison study. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 45(3), 204–219.

Hayward, D., & Schneider, P. (2000). Effectiveness of teaching story grammar knowledge to pre-school children with language impairment: An exploratory study. Child Language Teaching and Therapy, 16(3), 255–284. 

Hessling, A., & Schuele, C. M. (2020). Individualized narrative intervention for school-age children with specific language impairment. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 51(3), 687–705. 

Johnston, J. R. (2008). Narratives: Twenty-five years later. Topics in Language Disorders, 28(2), 93-98.

Pico, D. L., Hessling Prahl, A., Biel, C. H., Peterson, A. K., Biel, E. J., Woods, C., & Contesse, V. A. (2021). Interventions designed to improve narrative language in school-age children: A systematic review with meta-analyses. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 1-18.

Soto, G., Solomon-Rice, P., & Caputo, M. (2009). Enhancing the personal narrative skills of elementary school–aged students who use AAC: The effectiveness of personal narrative interven- tion. Journal of Communication Disorders, 42(1), 43–57. 

Spencer, T. D., & Petersen, D. B. (2020). Narrative intervention: Principles to practice. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 51(4), 1081–1096. 

Spencer, T. D., Petersen, D. B., Restrepo, M. A., Thompson, M., & Gutierrez Arvizu, M. N. (2019). The effect of Spanish and English narrative intervention on the language skills of young dual language learners. Topics in Early Childhood Special Education, 38(4), 204–219.

Spencer, T. D., Weddle, S. A., Petersen, D. B., & Adams, J. A. (2018). Multi-tiered systems of support for preschool-aged children: A review and meta-analysis. NHSA Dialog, 47, 296–308.

Stein, N. & Glenn, C. (1979). An analysis of story comprehension in elementary school children. In R. D. Freedle (Ed.), Advances in discourse processes: Vol. 2. New directions in discourse processing (pp. 53-119). Norwood, NJ: Albex.

Wellman, R. L., Lewis, B. A., Freebairn, L. A., Avrich, A. A., Hansen, A. J., & Stein, C. M. (2011). Narrative ability of children with speech sound disorders and the prediction of later literacy skills. Language, Speech, and Hearing Services in Schools, 42(4), 561–579.