Hur barn från Iowa kan lära oss om ”vad som händer sen”

En av de större studier som har gjorts om språkstörning och språkutveckling hos barn i förskoleåldern och skolåldern är den så kallade ”Iowa-studien”, som pågick mellan 1996 och 2004 (Tomblin & Nippold, 2014). Där gav forskare på University of Iowa en språkscreening till över 7000 förskolebarn i Iowa och Illinois. De barn som inte klarade screeningen, och ett slumpvist urval av kontrollbarn fick göra ett omfattande testbatteri. Totalt gav man detta testbatteri till 2084 barn, och huvudsyftet var att få en bättre uppskattning av hur många barn som har språkstörning (Tomblin, Records, Buckwalter, Zhang, Smith & O’Brien, 1997).

Det är denna stora epidemiologiska studie som har bidragit till att vi vet att ungefär 6% av alla flickor och 8% av alla pojkar har språkstörning. Intressant (och skrämmande) nog, var det bara 29% av föräldrarna till barnen som uppfyllde kriterier för språkstörning som visste sedan tidigare att deras barn hade tal-/språksvårigheter, och även om dessa data är nästan 20 år gamla (och från USA) så visar det att mörkertalet troligtvis är stort vad gäller upptäckt och diagnosticering av barn med språkliga svårigheter.

Ett annat syfte med studien var att följa barnen över tid, och många av förskolebarnen som var med i studien deltog också i uppföljningsstudier som bidragit till vår kunskap om senare språk-/läs- och skrivutveckling hos elever med och utan språkstörning. Till exempel så tittade Catts och kollegor (2002) på 604 av Iowa-barnens läsförmåga i årskurs 2 och årskurs 4. De fann att runt 50% av barnen som hade språkstörning i förskoleåldern hade senare läs- och skrivsvårigheter (antingen avkodningssvårigheter, läsförståelsesvårigheter, eller både och). Detta i sig motiverar till noggrann uppföljning av läs- och skrivutveckling hos elever som haft tidigare språkliga svårigheter.

 


Fey och kollegor (2004) använde data från Iowa-studien till att svara på frågan om ”vad händer sen” med barn som har språkstörning på ytterligare ett sätt, och jag skulle vilja dela med mig av en kort sammanfattning av deras studie. Studiens resultat belyser både de ökade språkliga kraven i skolan, typisk språkutveckling i skolåldern och ”illusory recovery”, som jag skrev om förra veckan. Det ger också både logopeder och pedagoger något att tänka på när det gäller att upptäcka språkliga svårigheter i skolåldern.
 

METOD

I studien ingick 538 barn från Iowa-studien, men jag tänkte koncentrera mig på resultaten från 429 barn indelade i tre grupper:

Grupp 1: 243 barn som hade resultat på språkliga tester inom det normala både i förskoleklassen och i årskurs 2 (”kontrollgrupp”)

Grupp 2: 98 barn som hade språkstörningsdiagnos i förskoleklass och fortfarande uppfyllde kriterier för språkstörning i årskurs 2 (”ihärdig” språkstörning). 

Grupp 3: 88 barn som hade språkstörningsdiagnos i förskoleklass men inte längre uppfyllde diagnos för språkstörning i årskurs 2 (”förbättrad” språkstörning).

Eleverna fick berätta både muntligt och skriftligt till bilder i både årskurs 2 och årskurs 4. Fyra olika bildserier med tre bilder i varje skapades för studien. Barnen fick välja två av bildserierna, en för muntligt berättande och en för skriftligt berättande vid varje testtillfälle. För de muntliga berättelserna så fick barnen berätta fritt till bilderna med minimalt med frågor från experimentledaren, och för de skriftliga berättelserna så skrev de för hand (och fick sudda så mycket de ville).

Sedan analyserades både muntliga och skriftliga berättelser på samma sätt med följande mått:

  • Antal olika ord som barnen använde
  • Antal ”Kommunikationsenheter” (en K-enhet/”C-unit” är en huvudsats med alla tillhörande bisatser. Antal K-enheter är ett mått på berättelsens längd)
  • Antal ord per K-enhet (ett mått på språklig komplexitet)
  • Proportion bisatser (ett annat mått på språklig komplexitet)
  • Antal K-enheter med grammatiska fel
  • Berättelsekvalitet (enligt en rad kriterier: innehåll, struktur etc.)
     

RESULTAT

Det som forskarna var särskilt intresserade av var hur muntligt och skriftligt berättande utvecklades över tid hos barn med och utan språkstörning.

Resultaten belyser både de ökade språkliga kraven i skolan, typisk språkutveckling i skolåldern och ”illusory recovery”.

 

Nedan så sammanfattar jag de delar av resultaten som jag tycker är mest intressanta.
 

I ÅRSKURS 2 VAR MUNTLIGT BERÄTTANDE AVSEVÄRT BÄTTRE ÄN SKRIFTLIGT BERÄTTANDE MEN SKRIFTLIGT BERÄTTANDE FÖRBÄTTRADES MYCKET TILL ÅRSKURS 4
 

Detta resultat är inte förvånande, eftersom barn ännu är i början av sin skrivutveckling i årskurs 2. Om man tittade på alla barn i en grupp så var alltså de muntliga berättelserna avsevärt starkare än de skriftliga i årskurs 2. Mellan årskurs 2 och 4 så förbättrades de skriftliga berättelserna signifikant på 4/6 mått (alla utom antal ord per K-enhet och antal grammatiska fel), och även om de muntliga berättelserna fortfarande var starkare, var skillnaderna nu mycket mindre.
 

FLICKORS BERÄTTELSER VAR MER KOMPLEXA OCH HADE HÖGRE KVALITET ÄN POJKARS BERÄTTELSER

Detta var inget som forskarna direkt hade väntat sig, men flickor berättade längre och mer grammatiskt komplexa berättelser än pojkar i alla årskurser och de berättelserna bedömdes också vara av bättre kvalitet.
 

ALLA BARN SOM HAFT SPRÅKSTÖRNING I FÖRSKOLEKLASSEN HADE SVAGARE BERÄTTELSER ÄN SINA JÄMNÅRIGA I ÅK 2

Detta gällde både gruppen med ”förbättrad” språkstörning (här var det skillnader i berättelsekvalitet och antal grammatiska fel jämfört med kontrollgruppen), och gruppen som fortfarande uppfyllde diagnosen för språkstörning (här var det skillnader på alla mått jämfört med kontrollgruppen).

Det som är intressant att komma ihåg här är att den ”förbättrade” gruppen inte skilde sig från kontrollgruppen på några standardiserade tester.
 

I ÅRSKURS 4 HADE DE ELEVER SOM SETT UT SOM DE KOMMIT IKAPP SINA JÄMNÅRIGA I ÅRSKURS 2 HALKAT EFTER ÄNNU MER

Precis som ”illusory recovery”/”skenbar förbättrings”-teorin förutspår så var berättelserna hos barnen som haft ”förbättrad” språkstörning generellt nu kortare, hade fler grammatiska fel och hade lägre kvalitet jämfört med kontrollgruppen, och deras berättelser såg mer ut som berättelserna från gruppen med ”ihärdig” språkstörning.
 

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

Många av de studier som görs på barn och elever med språkstörning inkluderar ganska få barn, vilket gör att osäkerheten vad gäller resultaten blir större. Detta gäller även flertalet av de studier som jag tar upp här på forskningsbloggen. 

Iowa-studien är ett av undantagen, och därför så är resultaten från dessa studier viktiga för vår förståelse av språkstörning.

Att minst 50% av elever med språkliga svårigheter i förskoleåldern har fortsatta svårigheter med språk/läs- och skrivinlärning är viktigt att komma ihåg (Catts et al. 2002). Det som studien av Fey och kollegor belyser är att det inte heller är säkert att elever som har ”kommit ikapp” sina jämnåriga på standardiserade språktester i årskurs 2 har samma språkliga förmåga som sina jämnåriga med typisk språkutveckling. 

En annan viktig lärdom är att analys av berättande och berättelser (både muntligt och skriftligt) är en viktig del i att bedöma en elevs språk – svårigheter kan komma fram där som inte är tydliga med andra av de tillgängliga verktyg vi har. (För mer information om varför berättelser kan säga så mycket om vår språkliga förmåga – läs gärna detta inlägg).

Forskarna diskuterade också om flickornas starkare berättelser generellt borde leda till att vi ska förvänta oss mer av flickor än av pojkar vad gäller berättande. Själv har jag blandade känslor vad gäller detta, och jag är inte övertygad att detta mönster kan generaliseras till alla kontexter och kulturer. Det är helt klart något att tänka på, och vi vet också att det är fler pojkar med språkliga svårigheter som blir skickade till logoped och får språkstörningsdiagnos än vad det är flickor, trots att Iowa-studien visade att det bara är ungefär 25% vanligare bland pojkar att ha språkstörning än vad det är för flickor.
 

Vad tänker ni kring dessa resultat? Hur kan vi se till att vi tidigt fångar upp elever som har hög risk att få läs- och skrivsvårigheter, eller ha fortsatta (mer subtila) språkliga svårigheter, utan att måla upp framtiden för ett barn i allt för svarta färger? 


NYTT: Nu kan du också PRENUMERERA på forskningsbloggen och få ett mail när nya inlägg kommer! ☺ 


Referenser
Catts, H. W., Fey, M. E., Tomblin, J. B., & Zhang, X. (2002). A longitudinal investigation of reading outcomes in children with language impairments. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 45, 1142-1157.

Fey, M. E., Catts, H. W., Proctor-Williams, K., Tomblin, J. B., & Zhang, X. (2004). Oral and written story composition skills of children with language impairment. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 47(6), 1301-1318.

Tomblin, J. B., & Nippold, M. A. (Eds.). (2014). Understanding individual differences in language development across the school years. Psychology Press.

Tomblin, J. B., Records, N. L., Buckwalter, P., Zhang, X., Smith, E., & O'Brien, M. (1997). Prevalence of specific language impairment in kindergarten children. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 40(6), 1245-1260.