Att minska gapet mellan forskning, klinik och skola - viktigt och utmanande

Gapet mellan forskning och praktik kan ibland verka onödigt stort och mitt mål med att starta forskningsbloggen var minska detta gap mellan forskning och vardagen för alla som arbetar med och möter med elever som har språk- läs- och skrivsvårigheter. Jag brinner för att sprida viktig, intressant och användbar forskning om språkutveckling och läs- skriv- och språksvårigheter hos skolbarn till logopeder, pedagoger, psykologer och andra intresserade.

Förra inlägget skrev jag om den starka evidens som finns för att strukturerad undervisning om kopplingen mellan grafem och fonem hjälper elever med läs- och skrivsvårigheter att förbättra sin läsförmåga, men att trots all denna evidens, så används inte alltid detta i läsundervisning. Och i och med att jag gjort resan från kliniskt verksam logoped till forskare (och tillbaka i den lyxiga situation jag är nu där jag kombinerar båda uppdragen) så vet jag att gapet mellan forskning och praktik också är större än vad man skulle vilja också inom logopedi och medicin,
 

Varför är gapet så stort?

Olswang och Prelock (2015) går i sin artikel "Bridging the gap between research and practice: Implementation science" igenom några anledningar till att gapet fortsätter vara onödigt stort mellan forskning och praktik. För det första så är forskningsprocessen (framför allt vad det gäller forskning kring insatser och behandlingar) väldigt lång. Det första steget är att göra det som kallas för "efficacy research" vilket är när man testar en behandlingsmetod under strikt kontrollerade former. Det andra steget är "effectiveness research" när samma behandling testas under mer vardagliga förhållanden. Först efter det är en specifik behandlingsmetod egentligen redo att spridas till vardagen. Inom medicinska områden kan den processen ta runt 17 år (eftersom man också först måste man oftast hitta någon som kan finansiera forskningen, och för att göra det måste man ofta ha gjort en pilotstudie...).

Det andra problemet som Olswang och Prelock (2015) nämner är att forskare ofta förlitar sig på att vetenskapliga tidskrifter och konferenser ska kunna sprida kunskapen till de som arbetar i fältet. Detta lägger ett stort ansvar på den individuella logopeden, läraren eller psykologen som måste hitta forskningen, läsa artikeln eller artiklarna, korrekt tolka resultaten och sedan ändra sina sätt att arbeta på, på ett effektivt sätt. Utmaningen blir än större i icke-engelskspråkiga länder eftersom mycket av forskningen publiceras på engelska. Därför är det så viktigt att vi forskare också sprider ny kunskap och evidens på andra sätt - genom föreläsningar, utbildningar/handledning och bloggar eller i mer populärvetenskapliga forum.
 


Föreläsningar och kliniska riktlinjer

Förutom bloggen har jag därför också varit involverad i lite andra aktiviteter för att försöka minska gapet. I slutet av januari hade Enheten för logopedi (där jag har min tjänst som postdoktor/forskare) den första VetEm - vetenskapliga eftermiddagen - och över 120 logopeder kom till Karolinska Huddinge för ett härligt smörgåsbord av forskningsrön inom olika områden. Handouts från eftermiddagen hittar ni här. Ett lovvärt och väldigt roligt initiativ för att minska avståndet mellan universitetssjukhusens forskare och de logopeder som arbetar ute i primärvården.

Enheten för logopedi fortsätter för övrigt med en rad öppna och helt gratis föreläsningar på Karolinska Solna några lördagar under mars, dit alla är välkomna! Jag föreläser inte denna gång, men hoppas att kunna gå på åtminstone någon av dessa. Första föreläsningen som är nu på lördag 11/3 handlar om dysfagi (sväljsvårigheter) vilket också är temat för den europeiska logopedidagen som var igår. Andra datum för öppna föreläsningar är 18/3 (Hur påverkas talet vid neurologisk sjukdom?) och 25/3 (När rösten inte räcker till - orsaker och åtgärder vid heshet under arbete). Om ni befinner er i Stockholmsområdet så rekommenderar jag er att gå! Även om det inte direkt handlar om språkstörning så är kommunikation och sväljförmåga väldigt viktigt och intressant ur ett livsperspektiv. Programmet finns här.

Själv har jag de senaste veckorna också lagt mycket av min fritid på de kliniska riktlinjerna för logopediska läs- och skrivutredningar (det var därför det inte blev något blogginlägg förra veckan), vilket är ytterligare ett sätt att se till att aktuell forskning och evidens omsätts i praktik! Riktlinjerna finns än så länge bara tillgängliga för logopeder att läsa (på logopedforum) i en arbetsversion, men förhoppningsvis kommer en färdig version finnas klar till efter sommaren.

Jag kommer också att hålla flera föreläsningar för logopeder och pedagoger framöver vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Att läsa intressanta studier och försöka omsätta studieresultat och teorier till användbar och praktisk information och förklara komplicerade studier och teorier för personer som inte nödvändigtvis har en forskningsbakgrund är oerhört roligt (men tar oerhört mycket förberedelsetid, har jag märkt).
 

Att samla evidens i vardagen: Ytterligare ett sätt att minska gapet

Så vi som är forskare har ett klart ansvar att minska "gapet", anser i alla fall jag. Men vi som arbetar praktiskt med elever i språkliga svårigheter har också ett ansvar utöver att försöka hålla oss uppdaterade på den forskning och evidens som finns (och se upp för pseudovetenskapliga fällor!). Vi måste också se till att dokumentera och följa upp det vi gör. Jag har tidigare skrivit om vikten av att dokumentera vad vi gör när vi sätter in insatser och åtgärder för elever med svårigheter. Detta är viktigt för logopeder, när vi skriver behandlingsplaner och följer upp behandlingsperioder, och det är viktigt för pedagoger när åtgärdsprogram skrivs.

På min kliniska arbetsplats på Röstkonsultens logopedmottagningar i Stockholm håller vi på att implementera SMARTa behandlingsmål för att bli ännu bättre på att dokumentera och följa upp det vi gör, och för att tydligare kunna visa att det vi gör har effekt. SMART är en akronym som har använts i väldigt många sammanhang. Det betyder att mål (i detta fall i en behandlingsplan eller i ett ÅP) ska vara specifika, mätbara, accepterade, relevanta/realistiska och tidssatta. Jag kom i kontakt med SMART när jag undervisade på logopedprogrammet på New York University, eftersom alla språkliga mål för elever som gick i skolan i New York State skulle vara SMARTa, och vara direkt relaterade till läroplanen.
 
Jag återkommer till detta framöver, men att se till att dokumentationen om insatsernas mål har delarna i SMART, och att beskriva noga vilka insatser vi gör är ett bra första steg att samla egen evidens att det vi gör för att hjälpa elever i språklig sårbarhet eller med andra svårigheter faktiskt har effekt. Och visar vår dokumentation att insatserna inte har haft någon effekt -- då måste vi fundera kring varför, och också förändra insatserna.

Visar vår dokumentation att insatserna inte har haft någon effekt — då måste vi fundera kring varför, och också förändra insatserna!


Detta anser jag vara ett annat viktigt sätt att minska gapet mellan praktisk verklighet och forskning. Om vi blir bättre på att dokumentera det vi gör i vardagen, kan sedan det underlaget också finnas för statistisk bearbetning och kanske till och med också resultera i en retrospektiv studie så småningom. Det blir såklart ännu bättre om man också inkluderar någon sorts kontroll (likt studien av Ebbels och kollegor, 2016). Se också Crooke och Olswang (2015) för mer inspiration kring "practice-based research".

Och det behövs mer kliniska studier - i en undersökning av Olswang och Bain (2013) som tittade på studier publicerade i amerikanska logopedförbundets tidskrifter var det endast 10% av artiklarna mellan 2006 och 2010 som var behandlingsstudier, och av dessa var det bara 19% som undersökte behandling i kliniska kontexter (alltså 2% av totala antalet artiklar).
 

Ett sista sätt: Delta och bidra till forskning

Att ge av sin tid och delta i forskningsprojekt antingen som deltagare, som lärare på en skola eller som logoped på en mottagning är såklart ytterligare ett sätt att minska gapet mellan forskning och praktik.

Här passar jag på att göra lite (ohämmad) reklam: mitt postdoktorprojekt på Karolinska Institutet "Att förklara och berätta - elevers muntliga och skriftliga texter" sätter igång nu, och vi söker skolor och logopedmottagningar som är intresserade av att delta genom att låta oss sprida information till elever och, om plats och schema tillåter, låta oss träffa elever på plats i skolan.

Det blev ingen behandlingsstudie denna gång, men jag hoppas att projektet kommer att bidra till bättre standardiserade verktyg för logopeder att bedöma muntlig och skriftlig uttrycksförmåga hos elever i mellan- och högstadiet. Inom projektet kommer vi vilja träffa ett stort antal elever utan några diagnosticerade svårigheter, och så många elever som möjligt som har språkstörning, omedicinerade koncentrationssvårigheter eller läs- och skrivsvårigheter. Nu i första etappen (under april, maj och juni, och i början av nästa termin) är vi främst intresserade av att träffa elever i årskurs 6-8 och efter detta även elever i årskurserna 4-5 och 9. Av praktiska skäl kommer jag börja att rekrytera i Storstockholmsområdet. Läs mer om projektet här!

Är ni intresserade av att delta och/eller vill ha ett informationsbrev som kan vidarebefordras till rektor på er skola eller verksamhetschef på er logopedmottagning? Kontakta mig på annaeva.hallin@ki.se eller genom detta kontaktformulär. Om inte annat kan det vara roligt att få ett ansikte på mig som är bakom forskningsbloggen - jag kommer besöka alla skolor som deltar :).
 

Varför är detta intressant?

En utmaning för alla oss som vill hålla oss uppdaterade och försöka se till att gapet mellan forskning och praktik inte är så stort är att det finns så oerhört mycket forskning vilket gör det svårt att sålla och hitta det som är riktigt bra (över 2.5 miljoner vetenskapliga artiklar publiceras varje år). Min förhoppning är att språkforskningsbloggen kan stötta lite i den processen. Ett annat hinder för många är att resurser ofta knappa: både för att ha tid att läsa och smälta det man läst, men också för att omsätta det man läst till någon form av praktik. Dessutom - när vi har omsatt någon forskning i praktiken måste vi också själva följa upp insatsen noggrant genom att dokumentera vad vi har gjort och mäta framsteg. Det tar lite extra tid, men är nödvändigt för att vi ska veta om det vi gör faktiskt har effekt.

Jag är av den åsikten att vi som kliniska forskare förutom att vi bör försöka sprida vår forskning utanför de traditionellt "forsk-iga" sammanhangen, också måste planera för att vår forskning ska inspirera eller direkt användas i verkligheten utanför forskningslabbet, från början. Det är målet med min forskning. Jag hoppas att några av er vill hjälpa mig med det uppdraget!
 

Tack för att ni läser bloggen! Hoppas vi ses snart ute i verkligheten!

Anna Eva

Referenser

Crooke, P. J., & Olswang, L. B. (2015). Practice-based research: another pathway for closing the research–practice gap. Journal of Speech, Language, and Hearing Research58(6), S1871-S1882.

Ebbels, S. H., Wright, L., Brockbank, S., Godfrey, C., Harris, C., Leniston, H., . . . Maric, N. (2016). Effectiveness of 1:1 speech and language therapy for older children with (developmental) language disorder. International Journal of Language and Communication Disordorders. doi:10.1111/1460-6984.12297

Olswang, L., Bain, B., Golper, L. A., & Fratalli, C. (2013). Treatment research. Outcomes in speech-language pathology2, 245-264.

Olswang, L. B., & Prelock, P. A. (2015). Bridging the gap between research and practice: Implementation science. Journal of Speech, Language, and Hearing Research58(6), S1818-S1826.