Rapport: Elever med grav språkstörning klarar ofta inte skolan

Nu har jag läst slutbetänkandet till utredningen Samordning, ansvar och kommunikation – vägen till ökad kvalitet i utbildningen för elever med vissa funktionsnedsättningar (SOU 2016:46). Utredningen beställdes våren 2013 och Jan Sydhoff (chef på Skolverket) har varit huvudutredare.

Eftersom elever med grav språkstörning i skolan är en av fokusgrupperna i utredningen så tänkte jag ta upp några av utredningens resultat och slutsatser i några blogginlägg framöver, och också relatera dessa slutsatser till mina erfarenheter av att forska och arbeta med elever med språkstörning/språkliga svårigheter i både svensk och amerikansk skolmiljö.

Syfte med utredningen och definition av grav språkstörning

Rapporten börjar med att fastslå att “utredningens utgångspunkt är att måluppfyllelsen för elever med (…) grav språkstörning ska öka” (s. 19). Detta är väldigt goda nyheter eftersom rapporten också tydligt visar att många elever med språkstörning inte når alla mål i grund- och gymnasieskolan i nuläget.

Att rapporten endast har fokus på grav språkstörning anser jag vara en begränsning, eftersom gruppen med särskilda språkliga behov i skolan är mycket större än de av rapporten uppskattade 7000 elever (0,7%) som har just grav språkstörning i Sverige. Internationella uppskattningar av hur stor andel av elever som har någon form av språkstörning är 7-10% vilket skulle innebära minst 70000 elever(!), eller i snitt en till två elever i varje klass. Behoven hos dessa elever varierar självklart stort, men det är definitivt inte bara de med grav språkstörning som är i behov av extra stöd och anpassningar för att klara målen i skolan.

Utredningens definition av grav språkstörning utgår från generell språkstörning (dvs. svårigheter att både förstå och uttrycka sig med språk), med tillägget att svårigheterna måste vara "av omfattande grad".

Som bilden nedan visar så definieras alltså grav språkstörning som en del av den större grupp av elever som har generell språkstörning, som är en del av den grupp elever som har någon form av språkstörning. Jag har tidigare skrivit om hur språkstörningsterminologi varierar mycket, både i Sverige och internationellt, och jag tycker det är positivt att rapporten är så tydlig med sin definition av “grav språkstörning” är relaterat till andra svenska begrepp.

Utredningens definition innebär att elever med grav språkstörning ska ha resultat på språkliga standardiserade tester som är två standardavvikelser under medelvärdet för åldern eller lägre. Det motsvarar ett resultat på ca percentil 2 eller lägre (vilket motsvarar ca stanine 1 eller en standardpoäng på under 70 poäng). Detta är de elever som faller inom det svartmålade området på normalkurvan här nedanför. Det är alltså de elever som har allra svagast resultat på språkliga tester jämfört med elever i samma ålder (där de allra flesta, 84%, hamnar inom eller över normalområdet).

Detta betyder dock att de runt 13.5% av eleverna som har språkliga resultat som ligger mellan 1-2 standardavvikelser under medelvärdet för åldern inte ingår i utredningens definition av grav språkstörning. Detta motsvarar testresultat på percentilvärden mellan 3 och 15, eller stanine-värden på mellan 2 och 3. Som kliniskt arbetande logoped så är det inte svårt att tänka sig en elev med språkliga resultat mellan percentil 3 och 10 kan ha omfattande svårigheter i skolan och med inlärning i alla eller i vissa ämnen som en följd av sin språkstörning, och alltså också behov av extra stöd - samma typ av stöd som elever med språkstörning som definieras som "grav" behöver.

Det som är väldigt positivt (tycker jag) är att utredningen tar med miljön i sin definition av grav språkstörning: “För att kunna dra slutsatsen att en elev har grav språkstörning krävs en bedömning av språkstörningens påverkan på elevens aktivitet och delaktighet i skolan och på fritiden” (s. 205).

På grund av att miljön tas med i bedömningen så kan man tolka utredningens definition på olika sätt - om man fokuserar på miljö och funktion, dvs att elevernas skolarbete och vardagsaktiviteteter ska påverkas i hög grad så är det rimligtvis fler elever än de som får de allra lägsta resultaten på språkliga tester som faller under “grav språkstörning” (s. 228).

Att olika logopeder kan fokusera på olika delar av definitionen visade sig också i utredningens undersökning där logopedmottagningar i fem län ingick. De angav väldigt varierande siffror hur många elever som hade grav språkstörning: från bara 0,12 procent av eleverna i Norrbotten till 0,52 procent i eleverna i Östergötland (s. 220). Anledningen till att det kan vara så olika är dels fokus på elevens funktion i skolsituationen jämfört med testresultat, men säkert också för att det finns en brist på bra normerade tester på svenska - utredningen nämner att alla logopedmottagningar troligtvis inte hade tillgång till tester som kunde fastställa att en viss elev föll under gränsvärdet då undersökningen gjordes, vilket gjorde att många elever med språkstörning hamnade i gruppen "oklar bedömning" (s. 222-223). Utredningen säger också också att det är större risk för underidentifiering (att elever som har grav språkstörning inte upptäcks) än överidentifiering.

Elever med grav språkstörning lyckas inte i skolan

Utredningen ger en ganska dyster bild av skolgången för elever med grav språkstörning generellt.

En enkätundersökning som skickades till grundskole- och gymnasierektorer i Sverige visade att de flesta elever med språkstörning går i vanlig klass medan runt 6% går i kommunikationsspår och 6% i kommunikationsklass.

27% av rektorerna i undersökningen uppgav att endast ett fåtal eller inga av integrerade elever med grav språkstörning uppnår gymnasiebehörighet. 25% uppger att “de flesta” eller “alla" uppnår behörighet. Hela 47% uppgav “vet ej” på denna fråga, vilket jag tänker troligtvis speglar okunskapen om språkstörning och vilka elever det faktiskt handlar om.

Vad gäller kunskapskrav så rapporterar rektorerna att det bara 9% av eleverna med grav språkstörning i grundskolan och 19% av eleverna i gymnasieskolan som uppnår de lägsta kunskapsmålen helt och hållet (se bild nedan).

Att elever med grav språkstörning klarar sig såpass dåligt i skolan anser utredningen bland annat bero på

Mycket liten eller ingen kompetensutveckling angående språkstörning i "vanliga" skolor (däremot har språkklasser såklart specialistkompetens).
Många skolor har inte heller tillgång till specialistkompetens - knappt 20% av kommunerna har anställt logoped inom elevhälsan och runt 25% av kommunerna har talpedagoger. Dock är tillgången till specialpedagog eller speciallärare med inriktning tal och språk är större, runt 70%. Av resultaten kan man dock utläsa att de olika yrkesgrupperna kompletterar varandra snarare än att ersätta varandra. Det finns alltså flera kommuner som inte har stöd från någon av dessa yrkesgrupper.
Tillgången till specialistkompetens är också underdimensionerad - lärare kan inte få kontakt med logoped, talpedagog, specialpedagog eller speciallärare så ofta som de önskar, även om de finns anställda centralt i kommunen.

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

Jag tror inte ens att jag behöver förklara denna gång varför utredningens resultat är intressanta: mer kunskap behövs om språkstörningar i skolan och ökat stöd för elever med språkstörning behövs för att de ska klara skolan på lika villkor!

Utredningen presenterar också flera intressanta förslag till förbättringar i skolan för gruppen elever med grav språkstörning som jag kommer diskutera i nästa inlägg.

“mer kunskap behövs om språkstörningar i skolan och ökat stöd för elever med språkstörning behövs för att de ska klara skolan på lika villkor!”

Det som jag gärna vill lyfta igen är att graden av funktionsnedsättning hos elever med språkstörning i stor utsträckning beror på den kommunikativa miljön och vilka anpassningar och stöd en elev får - en elev med mer måttlig eller t.o.m. mild språkstörning (baserat på standardiserade tester) kan fortfarande uppvisa omfattande svårigheter med att möta de språkliga kraven som finns i skolan och i läroplanen! En språkstörning är heller inte statisk - en elev kan klara sig bra i vissa ämnen men språkstörningen kan sätta stora hinder i vägen i andra ämnen - och behoven förändras över tid.

Sjävklart har elever med grav språkstörning ofta synnerligen stora behov, men det är viktigt att komma ihåg att gränsdragningen är subjektiv. Alltså: många elever som inte faller under “grav språkstörning” enligt utredningens definition vad gäller testresultat skulle troligtvis också behöva det riktade stöd av pedagoger, logopeder och lärare som utredningen förespråkar.

Att logopeder i olika län i Sverige har redovisat så skilda antal elever med grav språkstörning resultat visar också att konsensusarbetet om språkstörning och utarbetandet av nationella riktlinjer som pågår i den svenska logopedkåren oerhört viktigt - vi måste arbeta mot att det inte ska vara någon skillnad i vilken diagnos (och/eller hjälp!) man får beroende på vart man bor i landet.

Jag kommer skriva mer om rapportens förslag till lösningar för elever med grav språkstörning - men vill nämna att i helhetslösningen föreslår utredningen att personalförstärkning inom elevhälsan även ska innefatta logopeder. Mycket glädjande eftersom jag anser att pedagoger och logopeder har stora möjligheter att komplettera varandra i arbetet med elever med språkstörning i skolmiljön på ett fantastiskt sätt, och framförallt så ökar det möjligheterna att kunna arbeta med anpassningar och behandling av elevers språk från ett klassrumsbaserat förhållningssätt! Logopeder är också en viktig pusselbit för att öka kunskapen om vad språkstörning är i skolans värld.

Med logopeder i elevhälsan kan förhoppningsvis stödet även innefatta elever med generell språkstörning som inte faller under rapportens definition av grav språkstörning, men som ändå har svårt att uppnå målen i ett eller flera ämnen som följd av sina språkliga svårigheter.

Referenser

SOU 2016:46. Samordning, ansvar och kommunikation – vägen till ökad kvalitet i utbildningen för elever med vissa funktionsnedsättningar. Stockholm: Utbildningsdepartementet