Vikten av skolprat i förskolan!

Mitt förra inlägg om logopeder i klassrummet väckte många diskussioner och glädjande nog också flera igenkänningar från logopeder och lärare som redan har fungerande samarbeten kring elever med språkstörning både i och omkring klassrummet! I mina nästa par inlägg vill jag fortsätta att utveckla lite tankar om vad logopeder skulle kunna bidra med från förskolan och uppåt utifrån aktuell forskning.
 

Varför logopeder i skolan?

Det främsta argumentet för ett närmre samarbete mellan lärare och logopeder är att allt är språk i skolan, och att runt 20% av alla elever har svårigheter att bearbeta språk (språklig sårbarhet) av olika anledningar: det kan t.ex. vara på grund av språkstörning, ADHD, autismspektrumtillstånd eller att man har svenska som andraspråk. Under mina föreläsningar så brukar jag nämna "de fem förmågorna" (Svanelid, 2014) som kokar ner kursplanens mål i 16 ämnen: analysförmågan, den kommunikativa förmågan, begreppsförmågan, procedurförmågan och den metakognitiva förmågan. Alla dessa förmågor bygger på att man har ett fungerande språk, och det är därför inte så konstigt att många elever med språkstörning kämpar att nå målen, i alla skolans ämnen!

Jag tror att logopeder i skolan och förskolan, i större utsträckning än nu, skulle kunna bidra att främja den språkliga utvecklingen hos elever med språklig sårbarhet, och förbereda dem på att ta det stora klivet från talspråket till skriftspråket.
 

Vad behövs för att ta klivet från talspråk till skriftspråk?

Jag tror att de flesta lärare och logopeder är medvetna om vikten av fonologisk och språklig medvetenhet för elevers läs- och skrivutveckling, framför allt för att främja avkodnings- och stavningsutveckling.

Den amerikanska logopeden Anne van Kleek (2014) menar att vi också måste uppmärksamma aspekter av talspråket som förbereder elever på att bearbeta språket som kommer i skolan, som t.ex. att kunna läsa och förstå en faktatext eller lyssna till en lärares genomgång. Och för att bidra till en mer jämlik skola, oavsett språkliga förutsättningar eller språklig eller socioekonomisk bakgrund, kan logopeder och lärare hjälpas åt att stötta barn i förskolan, förskoleklass och början av lågstadiet att utveckla sitt talspråk för att bättre kunna hantera de skriftspråkliga utmaningar som sedan kommer!
 

Olika register

Vi rör oss i många olika språkliga "register" när vi talar med varandra och när vi skriver. En definition av ett språkligt register är att de har gemensamma språkliga mönster (t.ex. i val av ord, typ av yttranden och vilken funktion språket har). Jag använder t.ex. olika register när jag pratar i telefon med min barndomskompis och när jag föreläser för logopedstudenter. 

Att lära sig och använda flera olika register (och flera olika genrer) är en viktig del i senare språkutveckling. Van Kleek betonar två breda muntliga register som är särskilt viktiga att vara medveten om för elever som snart ska börja skolan eller är i de första skolåren: casual talk (vardagsprat) och academic talk (skolprat), där skolpratet ligger närmre skriftspråket och därför är ett viktigt register att ha med sig när man tar klivet från talat språk till skrivet språk.
 

Vardagsprat och skolprat

Vad är då skillnaden mellan vardagsprat och skolprat?'

Vardagsprat är det breda register som vi använder till vardags när vi ska få konkreta saker gjorda och när vi ska upprätthålla relationer med andra människor. Det är språket vi använder när vi berättar hur vår dag har varit, när vi stressat försöker komma iväg på morgonen och försöker få alla att få på sig kläderna, och språket vi använder när vi småpratar med kollegan på jobbet.

Skolprat är registret som vi använder när vi har någon form lärsituation, oavsett om den lärsituationen är i skolan eller utanför skolan. Skolprat gör att lärare och andra vuxna kan förmedla idéer och kunskap och skolprat hjälper barn och elever att utveckla och visa idéer och kunskap. 

Van Kleek ställer upp likheter och skillnader mellan skolprat och vardagsprat byggt på mycket tidigare forskning och nedan ser ni några av de exempel som hon tar upp.

Några skillnader mellan vardagsprat och skolprat (efter van Kleek (2014), 2014, s. 729).

Några skillnader mellan vardagsprat och skolprat (efter van Kleek (2014), 2014, s. 729).

Självklart går dessa båda register ofta också in i varandra, och det kanske snarare är så att det finns ett kontinuum, där skolprat har mer av karaktärsdragen till höger, och vardagsprat mer av karaktärsdragen till vänster.
 

Olika förutsättningar och skenbara förbättringar

Barn börjar i förskolan och i förskoleklass med olika förutsättningar. Vissa elever har fått mycket skolprat med sig hemifrån, och då blir klivet till att förstå faktatexter, genomgångar och skolspecifika sociala/pragmatiska regler inte särskilt stort. Andra elever har nästan uteslutande vardagsprat med sig, och då kan klivet bli väldigt, väldigt stort. Skolan är ofta anpassad till elever som kommer från en kulturellt homogen, relativt bred medelklassbakgrund, och inte de från mer socioekonomiskt utsatta förhållanden eller andra kulturella bakgrunder. Van Kleek betonar att när man väl börjar skolan så är det sällan 'skolpratet' uppmärksammans eller lärs ut explicit, utan elever förutsätts ha med sig vissa grundkunskaper hemifrån.

För barn med språkstörning kan det också vara så att "vardagspratet" kan ha utvecklats och kommit ikapp jämnåriga barn runt 4-5-årsåldern, men det är inte säkert att de behärskar det skolprat som de behöver för att bearbeta språket i skolan. Då kan de språkliga svårigheterna "komma tillbaka" i mötet med skolpratet, och klivet från talspråk/vardagsspråk till skriftspråk. Jag har tidigare skrivit om 'skenbara förbättringar' och hur det kan vara så att språkstörning (som ju är en medfödd svårighet att lära sig sitt modersmål) upptäcks eller återupptäcks i skolåldern.
 

Skolprat och akademiskt språk

Det van Kleek (2014) betonar är att både pedagoger och logopeder kan göra mycket för att förbereda elever på språket de behöver behärska för att klara skolan (dvs. 'de fem förmågorna') genom att undersöka yngre elevers förmåga till 'skolprat' och explicit lära ut 'skolprat' till de elever som inte behärskar det ännu. Van Kleek menar också att 'språk i alla ämnen' och utredning och insatser vad gäller akademiskt språk i äldre åldrar har fått ganska mycket uppmärksamhet i forskningsvärlden de senaste åren (se t.ex. Ucellis arbete som jag hänvisat till tidigare), men att tidiga insatser, innan skolsvårigheter har uppstått, skulle hjälpa fler elever att inte hamna i akademiska svårigheter!

Här tror både jag och van Kleek att logopeder och lärare i samverkan, i klassrumsbasrade språkstödjande aktiviteter skulle kunna hjälpa de yngre eleverna och barnen med språkstörning eller språklig sårbarhet av andra anledningar att ta klivet från vardagsprat till skolprat och vidare till till akademiskt språk, inklusive läsförståelse och skriftlig produktion i många av skolans genrer (t.ex. förklarande och resonerande texter).
 

Logopeder och lärare i samverkan

Van Kleek (2014) föreslår att logopeder och pedagoger gemensamt ska identifiera barn som kämpar med skolpratet (genom t.ex. klassrumsbaserad språklig kartläggning) och att stötta de elever som brister i sitt skolprat att utveckla det! Logopeden kan vara i klassrummet/på förskolan med sina 'språkliga glasögon' för att komplettera lärarens 'pedagogiska glasögon' och tillsammans planera aktiviteter som främjar och stärker barnens förmåga till "skolprat". 

Van Kleek ger några exempel på stöttande förklaringar och hur man explicit kan vägleda elever in i skolpratet. T.ex. detta märkliga att lärarna i skolan hela tiden ställer frågor som man vet att dom vet svaret på! Läraren kan förtydliga denna skolpratsregel på följande sätt (gärna med bild/symbolstöd!): "Eftersom vi är i skolan kan kommer jag fråga dig och andra barn frågor som jag redan vet svaret på. Om du vet svaret vill jag att du räcker upp handen, och berättar svaret för mig. Här i skolan så vill jag att du berättar svar på frågor som jag redan vet, så jag kan se om du vet. Det hjälper mig att veta om jag har lyckats lära ut saker till dig på ett bra sätt".

Ett annat exempel som van Kleek tar upp för att utveckla skolprat är "show and tell" som är vanligt i yngre årskurser i USA (men, såvitt jag har förstått, även i Sverige :) ). Även här kan elever med mindre erfarenhet av skolprat behöva stöd i att inte bara använda vardagsprat i en "show and tell"- situation: "När du pratar om din fina lavasten i klassen, så kan du snabbt berätta varför den är speciell för dig, sen kommer vi tillsammans prata om vilken sorts sten det är. Vi kan alltså använda din speciella sten till att lära oss om många olika sorts stenar. Jag kommer hjälpa dig genom att fråga några frågor under tiden du berättar".
 

Varför är detta intressant?

Att vara medveten om skillnader mellan "skolprat" och "vardagsprat" är viktigt både för logopeder och pedagoger som arbetar med barn med språkstörning eller språklig sårbarhet. Om vi bara fokuserar på att utveckla vardagspratet så kan övergången till skolan och till skriftspråket och det akademiska språket bli väldigt kämpig. Vilket språk som används med och till eleverna är oerhört viktigt eftersom hur vi använder språk i högsta grad både hindrar eller underlättar för elever med språkstörning, och det omgivande språket är också en drivkraft i vidare språkutveckling.

Van Kleek hänvisar till en stor studie av Mashburn och kollegor (2008) som visade att förskolelärarens interaktion med barn (i detta fall 4-åringar) var den viktigaste faktorn för barns skolspråksutveckling, men också att denna interaktion ofta kan förbättras och medvetandegöras. Här kan också ett ökat logoped-lärarsamarbete vara till stor nytta, eftersom logopeders språkliga utbildning och kunskap om barn och ungdomar med språkliga sårbarheter av olika anledningar väl kompletterar lärarnas, speciallärarnas och specialpedagogernas pedagogiska utbildningar!
 

Referenser

van Kleeck, A. (2014). Distinguishing between casual talk and academic talk beginning in the preschool years: An important consideration for speech-language pathologists. American Journal of Speech-Language Pathology, 23(4), 724-741.

Mashburn, A. J., Pianta, R. C., Hamre, B. K., Downer, J. T., Barbarin, O. A., Bryant, D., . . . Howes, C. (2008). Measures of classroom quality in prekindergarten and children’s development
of academic, language, and social skills.
Child Development, 3, 732–749.

Svanelid, G. (2014). De fem förmågorna i teori och praktik: boken om The Big 5. Studentlitteratur.