Men forskningen säger ju…! Hur man kan skilja pseudovetenskap från vetenskap

I en av kommentarerna till ett inlägg om sensomotorisk träning för inlärningssvårigheter som jag skrev om förra veckan så skrev en läsare “Det finns visst forskning som visar att sensomotorisk träning fungerar” och hänvisade till denna länk. Länken går till hemsidan för “Blomberg Rhythmic Movement Training” (BRMT) och fliken som heter “Statistik och forskning” med en rad forskningslänkar.

För er som inte känner till BRMT så är denna sensomotoriska behandling förespråkad av en läkare, Harald Blomberg, som blev anmäld till Socialstyrelsen 2011 på grund av sina pseudovetenskapliga metoder och som blev omskriven igen relativt nyligen angående en kontroversiell föreläsning. På hemsidan så citeras teorin bakom rörelseträningen "Om spädbarnet inte lyckas hämma sina primitiva reflexer i tid kommer de att försena och försvåra den motoriska utvecklingen och därigenom hindra hjärnans mognad. Det medför att en del barn får problem med koncentration, uppmärksamhet, impulskontroll och inlärning”.  Som jag skrev om förra veckan, är behandling av “hjärnans mognad” genom rörelsebehandling inte något som neuropsykologer och hjärnforskare generellt ställer sig bakom.

Jag beslutade mig för att granska alla de sexton forskningslänkar på BRMTs hemsida som handlar om tidiga reflexer och ADHD, autism och dyslexi/läs- och skrivsvårigheter. Den forskning som alltså ska visa att behandlingsmetoden fungerar och att teorin bakom metoden är etablerad och riktig.

Jag drog fyra slutsatser av min granskning:
 

1. KORRELATION ÄR INTE SAMMA SAK SOM ORSAKSSAMBAND

En av de första sakerna man lär sig under en forskarutbildning är att korrelation och orsakssamband (eller kausalitet) inte är samma sak. Två saker kan förekomma samtidigt (och till och med samvariera) utan att de har något med varandra att göra.

Här kan vi tydligt se att antalet personer som doktorerade i sociologi i USA mellan 1997-2009 (svart linje) påverkade hur många icke-kommersiella rymdskepp som skickas ut i rymden under samma tid. Eller inte. För fler roliga korrelationer (utan orsaksamband) se http://tylervigen.com/.

Här kan vi tydligt se att antalet personer som doktorerade i sociologi i USA mellan 1997-2009 (svart linje) påverkade hur många icke-kommersiella rymdskepp som skickas ut i rymden under samma tid. Eller inte. För fler roliga korrelationer (utan orsaksamband) se http://tylervigen.com/.

En av de artiklar som BMRT länkar till säger det själv väldigt tydligt:

Den här studien belyser att många barn med lässvårigheter har kvarstående tidiga reflexer, och ger ytterligare evidens för att lässvårigheter och motoriska svårigheter ofta förekommer samtidigt hos barn. Dock är det viktigt att betona att även om vi diskuterar vad detta kan få för konsekvenser för behandling, så kan kvarstående tidiga reflexer INTE ses som en orsaksförklaring till lässvårigheter, inklusive dyslexi.
— McPhillips & Sheely (2004 s. 317, min översättning och betoning)

Ytterligare fem artiklar i BMRTs lista är korrelationsstudier som konstaterar att kvarvarande tidiga reflexer kan ses hos barn som har ADHD, autismspektrumstörning, dyslexi eller avvikande ögonrörelser vid läsning.

De visar alltså INTE (på något sätt) att behandling av sensormotorik skulle förbättra ADHD- eller autismspektrumsymptom, språkstörning eller dyslexi.

I en av artiklarna så visade Zemke (1981) att många förskolebarn utan inlärningssvårigheter också har kvarstående tidiga reflexer. Detta talar i princip emot ett orsakssamband – skulle det vara ett enkelt orsakssamband så borde alla som har kvarstående reflexer också ha någon form av inlärningssvårighet eller koncentrationssvårighet.
 

2. HAR MAN INTE NÅGON (BRA) KONTROLLGRUPP KAN MAN INTE SÄGA ATT EN BEHANDLING FUNGERAR

Av de fem studier som BRMT refererar till där det faktiskt är sensomotorisk behandling som har utvärderats, så är det bara en av studierna som har en randomiserad och välmatchad kontrollgrupp (McPhillips, Hepper & Mulhern, 2000).

Annars så saknas kontrollgrupp som i t.ex. Niklasson, Rasmussen, Niklasson & Nordlander (2014), eller så var kontrollgruppen inte likvärdig med experimentgruppen från början, vilket gör att man inte kan säga att skillnader mellan experimentgrupp och kontrollgrupp efter sensomotorisk träning beror på behandlingen.

Studien av McPhillips och kollegor (2000) tittade på en typ av sensomotorisk reflex-träning, och de såg att träning gjorde att kvarvarande tidiga reflexer försvann, och såg också att barnens läsförmåga förbättrades efter träning (kontrollgruppernas läsförmåga förbättrades också och forskarna poängterar själva att placeboeffekt inte kunde uteslutas). Studien har också kritiserats för att mätningen av de tidiga reflexerna före och efter behandling var subjektiv och godtycklig (Denton, 2011), vilket också gör det svårt att säga att grupperna var likvärdiga från början. McPhillips betonade också själv i den senare artikeln (2004) att kvarvarande tidiga reflexer inte orsakar dyslexi (se citat ovan).
 

3. OM MAN TRÄNAR (SENSO)MOTORIK SÅ BLIR MAN BÄTTRE PÅ (SENSO)MOTORIK

Flera av de länkade studierna diskuterar bara motorik, reflexer och hållning, utan att relatera detta till t.ex. inlärningssvårigheter eller specifika diagnoser. De visar att om man tränar motorik så blir man bättre på motorik.

Det finns absolut barn som kan behöva träna sin motorik!

Men det säger ingenting om att hjärnan också skulle mogna av denna träning.
 

4. INGEN AV DE ÖVERSIKTSARTIKLAR SOM JAG TOG UPP FÖRRA VECKAN ÄR MED BLAND LÄNKARNA

Översiktsartiklar som sammanställer många forskningsresultat är ofta mer tillförlitliga en enstaka studier, och som jag skrev förra veckan så finns det ett antal översiktsartiklar som har sammanställt sensomotorisk forskning som drar slutsatsen att sensomotorisk träning inte kan förbättra t.ex. lässvårigheter.
 

Så...

Ja, det finns forskning som är relaterad till sensomotorisk träning av tidiga reflexer. Men den forskning som det refereras till är ofta irrelevant, undermålig, eller både och.

Om inte ens förespråkaren till en behandlingsmetod kan referera till studier som visar att metoden fungerar, så ska man vara mycket skeptisk.

Ett annat exempel på en (tveksam) sensomotorisk metod är The Masgutova Neurosensorimotor Reflex Integration - MNRI Method, som också förespråkar sensomotorisk träning och integration av tidiga reflexer. En översiktlig genomgång av forskningen de refererar till på deras “forskningsflik" visar att det mesta är skrivet av upphovsmännen eller de som praktiserar metoden själva (metoden verkar alltså inte vara granskad av oberoende forskare), och dessa artiklar är heller inte publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Stor varningsflagga på det.
 

VARFÖR ÄR DETTA INTRESSANT?

Vi har mer och mer information vi kan hitta med enkla knapptryckningar. Även pseudovetenskapliga sidor som försöker sälja sin behandling vet att många efterfrågar forskning. Men det är svårt att utvärdera forskning om man inte har träning (även för mig med sex års träning i just detta så tog denna genomgång ett antal timmar att göra).

Hur kan man då veta om en behandlingsmetod är bra eller pseudo, om man inte har möjlighet (eller tid) att själv utvärdera forskningen som refereras till?

Här följer några råd som är lånade från en av mina största språkforskningsidoler Dr. Dorothy Bishop. Läs gärna hennes hela (mycket roliga) originalinlägg.
 

RÅD FÖR ATT SKILJA PSEUDOVETENSKAPLIGA BEHANDLINGSMETODER FRÅN BRA BEHANDLINGSMETODER

Ställ dig följande frågor:

  • Finns det någon etablerad teori bakom behandlingen? Precis som jag skrev om förra veckan så måste man vara medveten om VARFÖR något borde fungera!
  • Hur specifik är träningen? Många pseudovetenskapliga behandlingar påstår att de kan hjälpa mot “allt” (ADHD, dyslexi, språkstörning, autismspektrumstörning, inlärningssvårigheter). Effektiva behandlingar är vanligen mer individualiserade och specifika till ett visst problem.
  • Verkar de som säljer behandlingen göra det främst genom personliga anekdoter? Använder de kända personer för att sälja sin behandling? Varningstecken.
  • Är kostnaden för behandlingen rimlig? Att behöva ringa företaget för att få reda på hur mycket behandlingen kostar är ofta ett dåligt tecken. Om de säger att du ska få pengarna tillbaka om det “inte fungerar” –  läs allt det finstilta!
  • Kan den som ger behandlingen svara på frågan varför övriga professionen inte har börjat använda deras mirakelmetod? Om svaret är att “de andra” har en dold agenda, var misstänksam, för även vi som arbetar inom “mainstream” medicin och psykologi vill hjälpa människor, utifrån evidens, vettiga och etablerade teorier och beprövad erfarenhet!

Bry dig INTE om detta (särskilt inte om varningstecknen ovan är närvarande):

  • Hur ärlig och inspirerande den som säljer eller ger behandlingen verkar. Även de som arbetar med pseudometoder vill vanligtvis hjälpa, och många har en mycket stark tro på att det de gör hjälper. Vissa av deras patienter kommer också förbättras (och skulle säkert ha gjort det ändå), men behandlaren kommer att tänka att det är behandlingen som hjälpt.
  • Hur professionell en webbsida ser ut. Många pseudometoder har en väldigt snygg och säljande presentation.
  • Hur många titlar en person som har utvecklat en metod har (de kan låta mycket creddigare än vad de är).
  • Personliga anekdoter om hur en behandling har hjälpt. Du får aldrig höra från de 100 andra som köpt behandlingen och inte blivit hjälpta.
  • Forskningsartiklar (tyvärr). Precis som jag visade i genomgången ovan så skriver Bishop att de flesta pseudobehandlingsmetoder har en “forskningsflik” på sin tjusiga hemsida, men att forskningsunderlaget är svårt att utvärdera för någon som inte är inläst på litteraturen. Ofta fattas kritisk forskning, andra studier kan vara relaterade till ämnet men sakna faktisk evidens för metoden. Annan forskning är beställd eller utförd av de som har skapat metoden vilket är mindre tillförlitligt. (Men självklart ska man bry sig om referenser till forskning om det är oberoende forskare, randomiserade väldesignade större behandlingsstudier med en matchad kontrollgrupp, eller sammanställningsartiklar som det refereras till!)


Hoppas att dessa råd kan vara till nytta! 

I nästkommande inlägg kommer jag att skriva om olika önskemål jag fått från er som läsare – bland annat gå "back to basics" och skriva om vad språkstörning är och lite aktuella teorier.

Tack för att ni läser forskningsbloggen och kommentera gärna! /Anna Eva

 

Referenser

Denton, C. A. (2011). Physical exercise and movement-based interventions for dyslexia. Perspectives on Language and Literacy, 37(1), 27-31.

Niklasson, M., Rasmussen, P., Niklasson, I., & Norlander, T. (2015). Adults with sensorimotor disorders: Enhanced physiological and psychological development following specific sensorimotor training. Frontiers in psychology, 6:480

McPhillips, M., & Sheehy, N. (2004). Prevalence of persistent primary reflexes and motor problems in children with reading difficulties. Dyslexia, 10(4), 316-338.

McPhillips, M., Hepper, P. G., & Mulhern, G. (2000). Effects of replicating primary-reflex movements on specific reading difficulties in children: a randomised, double-blind, controlled trial. The Lancet, 355(9203), 537-541.

Zemke, R. (1981). Incidence of ATNR response in normal preschool children. Physical & Occupational Therapy in Pediatrics, 1(2), 31-38.